Ain't In It for My Health: A Film About Levon Helm (2010)

Dokumentär om Levon Helm -  trumslagaren och sångaren  i legendariska 1970-tals gruppen The Band -som främst handlar om  vad som hände efter upplösningen av bandet fram till hans solo-comeback långt senare.

Uppehåller sig en del vid sjukdomar och sviktande hälsa, samt vid alkohol- och drogbruk vid sidan om musikinslag och återblickar på Helms fantastiska karriär.

Handlar även en del om Helms bitterhet gentemot en av de andra medlemmarna i bandet samt mot hela musikbranschens ekonomiska makthavare. Bitvis uppfattar jag kritiken som befogad men ibland förefaller den något överdriven.
Utan att känna till alla fakta i sammanhanget är det dock vanskligt att ta ställning.

Filmen är i många stycken en gripande och varm skildring av Levon Helm som går rakt in i hjärtat. Det är svårt att inte känna med och för denna legendariska, karismatiska musiker och hans vedermödor på äldre dagar.

Top of the Lake (TV-drama)

Kriminaldramaserie i sju avsnitt, regisserad av Jane Campion som även skrivit manus tillsammans med  Gerald Lee.

Nya Zeeland-födda regissören Jane Campion blev mycket omtalad under det tidiga 1990-talet efter långfilmer som Sweetie (1989) och tv-serier som En ängel vid mitt bord (1990) som båda präglas av en tydlig personlig stil och feministiskt fokus. 

Hon slog igenom hos den breda publiken med filmen Pianot (1993). För den kom Campion att som första kvinna  någonsin tilldelas Guldpalmen för bästa film vid filmfestivalen i Cannes(dock fick hon dela priset med Chen Kaige som belönades för Farewell My Concubine). 

Efter detta massiva publik- och kritikermässiga genombrott regisserade Campion tre långfilmer som i stigande skala dock floppade både kritik- och publikmässigt: Porträtt av en dam (1996), Holy Smoke (1999) och In The Cut (2003) . Sedan blev det rätt tyst om Campion ett antal år innan hon gjorde en slags comeback med kritikerhyllade långfilmen Bright Star (2009).

Top of the lake framstår här och var som en slags Twin Peaks-klon som utspelas i och kring en liten stad i Nya Zeeland. 

Som brukligt är de typiska teman eller snarare dikotomier (motsatspar) som utmärker Jane Campions filmskapande med från start: kvinnligt-manligt, stad-land, kultur-natur, tro-vetande, civilisation-vildmark m fl.

Karaktärerna är tydliga men bär samtidigt givetvis på hemligheter som skall komma att avslöjas under resans gång. Många av karaktärerna är besläktade med varandra och alla känner alla, vilket är vanligt i mindre samhällen. Här frodas misstänksamhet och fördomar mot utsocknes, mot bildning och mot starka kvinnor samt även mot svaga män. Det samhälle som skildras förefaller starkt maskulint präglat, rentav macho.

Vissa likheter med den mentalitet som präglar somliga av männen i Kjell Sundvalls thriller Jägarna dyker upp. Gemensamt är förstås att de samhällen som skildras ligger på gränsen till den otämjda vildmarken och dess brist på civilisation och disciplin.  

Serien är välgjord och välspelad.Spänningen hålls vid liv fram till den dramatiska upplösningen även om det ibland svajar när handlingen tar några märkliga men för Campion typiska sidospår. 

Som helhet är dock enligt min mening Top of the Lake det bästa Campion gjort sedan Pianot. 

World War Z (2013)

 I den här apokalyptiska filmen bekämpar Brad Pitt en världsomspännande zombie-epidemi.

Det enda som skiljer denna film från många andra på samma tema är att zombierna rör sig betydligt snabbare än man tidigare varit van vid och att filmens omfattande politiska fokus – med tillhörande tungfotade dialogscener - hindrar den från att bli riktigt spännande då de rejäla actionsekvenserna är för få. Slutet är abrupt och antyder en kommande uppföljare.

Effekterna är på sina ställen lite för tydliga men överlag övertygande och i linje med vad man förväntar sig av en modern påkostad actionfilm.  

Olympus Has Fallen (2013)

Action-thriller med liknande handling som i White House Down (2013), dvs angrepp på och ockupation av Vita Huset.

Några viktiga skillnader föreligger.

I denna berättelse är tonen genomgående mörkare, allvaret större. Det påverkar inte realismen nämnvärt – den blir på sedvanligt sätt alltmer frånvarande ju längre filmen rullar. Den mörkare tonen avspeglas även rent visuellt på duken i så måtto att mycket av handlingen utspelas i dåligt ljus och rentav i mörker vilket ibland gör det svårt att hänga med i svängarna.

Hjälten är även i denna film en vanlig enkel Secret Service agent som ensam får ta sig an uppdraget att rädda presidenten, i detta fall ur klorna på ett gäng koreanska (?) terrorister med tillgång till mycket avancerade vapen som ockuperar byggnaden. Bland dem finns även en förrädare.

Det är välgjort och för genren hyfsat välspelat. Spänningen hålls uppe fram till slutet men den allvarsamma tonen gör den här filmen mindre underhållande än den lättsammare White House Down.

Många, för att inte säga alla byggstenar i intrigen, känns även i Olympus Has Fallen igen från otaliga andra filmer med liknande tema. Bland de mer uppenbara influenserna kan t ex denna nämnas: In the Line of Fire (1993) där Clint Eastwood spelar en Secret Service agent som försöker förhindra ett mordförsök på presidenten.   

White House Down (2013)

En fin och nyanserad liten film av Roland Emmerich – mannen som gav oss oförglömliga mästerverk såsom Independence Day och Godzilla – som handlar om hur ett gäng konspiratörer och legosoldater tar över Vita Huset för att kunna starta ett tredje världskrig.

Endast en man kan stoppa dem och rädda presidenten.

Har vi sett det förr? Ja, det mesta av innehållet har setts förr, i olika filmer. Främst kommer jag att tänka på den gamla pärlan Murder at 1600 (1997) med Wesley Snipes i huvudrollen. Även den filmen kom ungefär samtidigt som en annan film om korrupta personer i Vita Huset: Absolute Power (1997) - av och med Clint Eastwood. I mycket är det dock Die Hard möter Air Force One som utspelas i Emmerich hopkok med en lätt touch av The Rock som extra krydda. .

Tydligen är det något av en ny trend med filmer om attacker mot Vita Huset, då det finns en film till på detta tema som släpptes tidigare i år: Olympus Has Fallen.   

Streamad film på nätet

Konkurrensen hårdnar på nätet när flera stora internationella aktörer nu erbjuder sina tjänster även till svenska konsumenter.

Personligen tror jag att skivans (det fysiska exemplarets) dagar som distributionsform för film och tv-serier är räknade när dessa tjänster vuxit till sig och alltmer integrerats direkt i smarta tv-apparater, telefoner, surfplattor och andra plattformar förutom persondatorer.
Ungefär såsom redan skett vad gäller musik.

Att betala en (relativt) låg fast avgift per månad för att få obegränsad tillgång till en stor katalog av film och tv-serier via internet, är något som tilltalar mig mycket.

Voddler var bland de allra första tjänsterna att lagligen erbjuda streamad film på nätet. Länge upplevde jag dock den tjänsten som väldigt krånglig. Det krävdes nästan alltid ominstallation av klienten innan man kunde starta en film oavsett om det var en hyrd eller gratis titel. Ibland fungerade tjänsten ändå inte trots uppdaterad programvara.

På senare tid har tjänsten dock varit stabil när jag använt mig av den.

På minuskontot får även noteras den reklam man tvingas se för att kunna titta på en gratisfilm. Å andra sidan är det en  fördel att det finns ett alternativ för den som inte vill binda sig till ett abonnemang för att kunna se en film  på nätet då och då.

Viaplay fungerade mycket bra från första sekund utan nedladdning av programklient eller annat trassel krävdes. Filmkatalogen hos Viaplay innehåller många men oftast äldre titlar. Det är dock inte enbart negativt då det är en stor katalog av äldre filmer jag söker för att slutgiltigt kunna göra mig av med  de sista resterna av min egen samling av dvd-filmer och frigöra det fysiska utrymmet till annat. Desutom kan jag med en streamingtjänst nå filmerna överallt där jag har en dator med bredbandsuppkoppling utan att släpa skivor med mig.

Filmnet har ett antal relativt nya titlar men erbjuder i övrigt en rätt klen katalog av äldre titlar och ett rörigt gränssnitt. Det går inte att bläddra rakt igenom katalogen utan man hänvisas ständigt till olika kategorier och underkategorier samt till diverse ”spellistor” som är  av högst varierande nytta. Kategoriseringen följer ett eget system som inte återfinns hos andra tjänster vilket gör det svårare att hitta det man söker.

Netflix är en föredömligt lättanvänd tjänst och det går att bläddra genom alla titlar i respektive genre. Ingen reklam förekommer som stör upplevelsen och filmen startar mycket snabbt efter ett klick på startknappen. Utbudet i den svenska versionen är dock ännu ganska magert jämfört med vad som erbjuds i exempelvis USA. Samtidigt växer utbudet i den svenska tjänsten stadigt månad för månad. Här finns även en del tv-serier, mer eller mindre kompletta i fråga om hur många säsonger och avsnitt som erbjuds.

HBOnordic är fortfarande på teststadiet och har inte lanserats officiellt då detta skrivs, så jag har inte haft tillfälle att testa tjänsten men att döma av vad bolaget själv berättar om den verkar den komma att erbjuda en hel del.  Främst nya avsnitt av populära tv-serier inom 24 timmar efter visning i USA.

Nu när HBO:s tjänst väl kom igång infann sig en känsla av besvikelse. Visst ser det snyggt ut på sidan men utbudet av filmer är rätt magert. Istället är det givetvis utbudet av HBO:s egenproducerade tv-serier, både nya och gamla, som är det viktigaste och där finns mycket att välja bland.
Tjänsten fungerar dock inte alltid bra. Ibland är det svårt att logga in, ibland går det segt att navigera. Textningen är av och till ofullständig.

Headweb är en hyrfilmstjänst för närvarande. Jag har testat, och kan konstatera videoströmmens kvalitet inte var så god vid tillfället. Den var sämre än hos samtliga övriga tjänster jag testat och motsvarade inte hyrpriset för filmen. Förvisso erbjuder Headweb en del nyare titlar jämfört med rena abonnemangstjänster men sidan var inte helt lättnavigerad och slutintrycket blir att det finns en hel del att förbättra.

Comoyo  Är ytterligare en hyrfilmstjänst. Fungerar hyfsat bra även om utbudet av filmer var ganska klent när jag testade tjänsten. Sedan testet gjordes har tjänsten bytt namn till  Comoyo View och blivit en streaming-tjänst. Jag har dock inte hunnit testa den ännu.

Magine erbjuder tillgång till ett paket med en mängd streamade tv-kanaler för ett fast pris per månad. Tjänsten fungerar ganska bra men navigation och byte av kanal att titta på går ibland trögt eller får hela sajten att krascha. Kan bli ett intressant alternativ i takt med att utbudet av kanalpaket växer och sajten blir mer stabil att använda.

Användargränssnitt är en av de viktigaste punkterna jag granskar eftersom tillgänglighet och användarvänlighet är mycket avgörande faktorer när jag väljer tjänster på nätet. Onödigt tillkrånglade eller överdesignade sidor gör mig inte imponerad utan får mig snarare att vända om och söka mig vidare till en enklare tjänst.

Bindningstid och andra prenumerationsvillkor hör också till viktiga faktorer i valet av streamingtjänst.

Mängden titlar som erbjuds är också viktigt vid valet av tjänst, men man bör notera att ingen tjänst ovan erbjuder ett utbud som helt saknas hos någon av de övriga och att ingen av dem hittills är heltäckande inom någon filmgenre. För att få tillgång till så mycket som möjligt är man därmed hänvisad till att använda sig av flera olika företags tjänster. 

The Hurt Locker

Det dröjde innan jag kom mig för att se The Hurt Locker som belönats med Oscar för bästa film och bästa regi. Jag hade möjligen för höga förväntningar eller så är jag helt enkelt inte anhängare av amerikansk mentalitet nog för att engagera mig i en grupp soldaters öde i det ockuperade Irak. 

Jag tycker filmen är extremt välgjord och skådespelarna är bra på ett sätt jag inte sett alltför ofta i en film om Irak-kriget. Berättelsen fungerar bättre än i många andra liknande skildringar men den lyckas ändå inte lyfta ur det triviala.

Spännande, ibland kuslig, ibland gripande. Inte nyskapande, inte så värst utmanande. Gediget hantverk. Snyggt fotograferad.  På många sätt en typisk bästa film i Oscar-sammanhang. 

Det enda som verkligen motiverar att The Hurt Locker  förtjänar en plats i historieböckerna är att filmens regissör Kathryn Bigelow blev den första kvinnan som belönats med en Oscar för bästa regi.  Att det dröjde mer än etthundra år av filmskapande innan en kvinnlig regissör ansågs bra nog för detta pris säger något om hur mansdominerad filmkonsten fortfarande är. 

The Raid:Redemption (2011)

Indonesisk-amerikansk produktion som förvisso är spännande och actionpackad men tillslut står våldsscenerna mig upp i halsen. The Raid:Redemption är ytterligare en film på ett rätt så utslitet tema: maktkampen mellan "goda" och "onda".

Ett gangstergäng med en "allseende" boss behärskar en stor skyskrapa i Jakarta. Poliser ska rensa byggnaden och arrestera bossen. Det hela utvecklas till något som närmast liknar en omvänd version av John Carpenters sjuttiotalsklassiker Attack mot polisstation 13.

Zero Dark Thirty

Regissören Kathryn Bigelow, som skrev historia när hon som första kvinna belönades med en Oscar för bästa regi för filmen The Hurt Locker, levererar med Zero Dark Thirty en välgjord och välspelad film byggd på verkliga händelser. Det handlar om kriget mot terrorismen och  mer specifikt om jakten på Usama Bin Laden.

Specifikt rör det sig om de okonventionella metoder som CIA och deraa allierade  använde i den jakten. Det handlar alltså om hur ledtrådar för att hitta Bin Ladens gömställe utvanns genom att personer i amerikansk fångenskap utsattes för förhör under tortyr.

Bigelow drar sig inte för att skildra detta relativt närgånget, även om de scenerna är få och korta.
Fokus ligger istället på hur arbetet med förhör under och i samband med tortyr påverkar de personer som utför det hela.

Som brukligt i denna genre skildras alla USA:s motståndare och fiender på ett ofördelaktigt sätt där de främst framstår som ohederliga och opålitliga, medan CIA:s personal givetvis framstår som lite bättre, lite mer pålitliga, känsliga och humana trots de metoder de använder.

Men In Black 3 (2012)

Amerikansk serietidningsfilmatisering som nu hunnit till del tre.
Den första filmen, som kom 1997,  var bra och kändes fräsch med sin blandning av humor, action, rymdvarelser och mysterier.
Den andra delen upplevde jag som alltför mycket en upprepning av grepp från den första filmen.
Denna tredje del kommer femton år efter den första och både Will Smith (agent J) och Tommy Lee Jones (agent K) ser påtagligt äldre ut.
Handlingen går ut på att en farlig rymdbov som K burat in 1969 rymmer från fängelset och beger sig till Jorden för att hämnas. Detta gör han genom att resa tillbaka till tidpunkten för gripandet i syfte att döda K och på så sätt ändra historiens lopp.
När J får reda på detta beger han sig tillbaka i tiden för att förhindra det hela.

Game of Thrones [TV-serie]

Game of Thrones är en fantasy-serie för televisionen producerad av amerikanska produktionsbolaget HBO som bygger på en serie framgångsrika romaner av George R.R. Martin. Vid första påseendet påminner det hela om Tolkiens Sagan om ringen fast med färre inslag av magiska excesser i form av trollkarlar, magi, monster och sagoväsen. I stället ståtar Game of Thrones med sådant som till största delen helt saknas hos Tolkien: sexscener, nakenhet och sadistiskt våld. Kanske kan serien därmed beskrivas som en mer "vuxen" variant av fantasy än Tolkiens berättelser. 

Fokus ligger på maktkamp och andra intriger/relationer mellan/inom olika personer/familjer/klaner/riken i en värld som även till  utseende och i fråga om de olika klanernas, släkternas och folkslagens särart starkt påminner om Tolkiens Midgård.
Det läggs stor vikt vid politik och strategi i serien.  Därmed ligger det nära till hands att också jämföra med Shakespeares dramer om maktspel och konflikter samt med det medeltida Englands historia. I fråga om inslaget av drakar påminner serien om medeltida riddarsägner. Att inspirationen tycks komma från flera olika håll, är vanligt i genren. Game of Thrones skapare uppfinner som så många andra inte hjulet på nytt utan nyttjar för publiken redan välbekanta ingredienser i nya kombinationer.

Det har på förhand sagts att kvinnor har framträdande roller i berättelsen. Intrycket från TV-serien tycker jag hittills inte riktigt motsvarar det påståendet. Förvisso finns en och annan kvinnlig rollfigur som har en viktig roll i handlingen och inte enbart fungerar som visuell bakgrundsutsmyckning eller bihang till de manliga rollfigurerna, men för att hävda att kvinnor inte främst innehar sedvanligt tillbakadragna positioner räcker det inte. Förvisso kan det utrymme författaren Martin ger åt kvinnliga karaktärer kritiseras i mindre utsträckning än Tolkien vars sagovärld är i stort sett enkönad.
Jämför man med en annan framgångsrik fantasy-serie -  Harry Potter - upptäcker man samma exempel på snedfördelning i fråga om balans och rollfördelning mellan könen.
Det förefaller som om fantasy för att fungera som en effektiv genre måste ge män framskjutna roller eller så funderar författarna inte så mycket över den aspekten.  En annan tänkbar förklaring kan vara att publiken lockas mer av att se män i de ledande rollerna oavsett om publiken är övervägande manlig eller kvinnlig.

Utan att ha läst böckerna som serien bygger på är det något vanskligt att veta hur stor del av ovanstående som speglar författarens ursprungliga vision och hur mycket som har ändrats för att fungera i TV-formatet. 

Den första säsongens avsnitt ägnar god tid åt att presentera de olika karaktärerna och att bygga upp de konflikter som senare kommer att eskalera ytterligare under den andra säsongen. Dessutom skildras de olika karaktärerna och deras inbördes relationer tämligen detaljerat.

För att underlätta för tittarna är de olika rikena visuellt sett tydligt åtskilda i fråga om miljöer, interiörer och klädsel,  vilket sannolikt återspeglar hur de skildras i romanerna.  Trots detta fann jag det till en början svårt att hitta in i serien och det dröjde till slutet av första säsongen innan jag fick grepp om handlingen, intrigerna och persongalleriet.

Andra säsongen börjar där den första slutade och berättar om hur det krig som startat på grund av händelser i slutet av första säsongen rullar vidare.

Förhoppningarna jag hade på andra säsongen har bara delvis infriats. Spänningen har hållits vid liv men utan att alltför många konfrontationer skett.
 Jag tycker att den första säsongen överlag var bättre och att den andra säsongen slutar med ett rätt så tråkigt avsnitt. Visst, det finns flera trådar som ska locka till fortsatt tittande när säsong tre kommer, men det bjuds ingen cliffhanger av samma tyngd som avslutningen på säsong ett.

Serien befinner sig i ett mellanläge, inte olikt många andra filmade berättelser byggda på romaner som kommit halvvägs mellan början och slut. Den grundläggande introduktionen av de viktigaste karaktärerna och platserna har klarats av. Flera av de stora konflikterna har presenterats och byggts upp efterhand. Det man som åskådare väntar på är att konflikterna kommer till konfrontation och avgörande. Detta kommer dock uppenbarligen inte att inträffa förrän betydligt längre fram. 

Transformers 3 /Transformers: Dark Of The Moon 3D

Amerikanska storfilmer på bio har numera ofta premiär vid samma datum världen över. Borta är åren då man  som  svensk filmnörd tvingades vänta i månader på de stora amerikanska sommarfilmernas ankomst. Detta eftersom ingen gick på bio på sommaren i Sverige, sades det. Många biografer var t o m stängda under semestermånaden juli. Trenden att låta de amerikanska storfilmerna ha premiär mitt i sommaren även i Sverige kom smygande. Jag minns att Indiana Jones och de fördömdas tempel  hade premiär i  juli 1984 och att det då behandlades i media som en märklig och unik händelse.  Idag vore det unikt om en film av det slaget inte har premiär under sommaren.

En av sommarens storfilmer är Michael Bay’s tredje Transformers-film som passande nog är inspelad med 3D-teknik.

Ytterligare en gång tas publiken med till kampen mellan de goda utseendeskiftande robotarna -  Autobots - deras mänskliga medhjälpare och de onda robotarna - Decepticons. Att säga att det bjuds på överraskningar vore att säga för mycket. Istället bjuds i riklig mängd upprepningens och igenkännandets sanna glädje. Åtminstone för den som sett de båda föregående delarna i filmserien.

Handlingen är enkel. De onda Decepticons har fått nys om en resurs som kan ge dem herraväldet över Jorden och slutgiltigt besegra Autobots. Ytterligare en gång vilar ansvaret på Sam Witwicky och hans mänskliga hjälpredor att tillsammans med ledaren för Autobots – Optimus Prime – sätta stopp för Decepticons och dess ledare  Megatrons  onda planer.

Under den inledande uppbyggnaden av konflikten bjuds en sådan mängd faktaspäckade dialogscener att man nästan får träsmak i baken. Regissören Bay arbetar dock  i sedvanlig frenesi med klippning och kameravinklar för att hindra publiken från att somna innan den drygt timslånga slutuppgörelsen tar sin början. 3D-teknikens begränsningar hindrar i viss mån de värsta excesserna i fråga om klippfrekvens vilket ibland har en negativ inverkan på tempot i actionsekvenserna. Fördelen är att det är lite lättare att uppfatta vad som sker.

Sammantaget är det en välgjord och tekniskt briljant film som presenteras. Vill man endast bländas av tekniken och bli underhållen på ett ytligt plan finns inget alls att klaga på. Letar man efter djupgående karaktärsstudier, ostyltig dialog, trovärdig intrig och personer att engagera sig i har man valt fel film. 

Puss In Boots

Animerad berättelse om Mästerkatten i stövlar som  verkligen inte håller sig till den gamla saga den bygger på. Ändå mycket underhållande och fartfylld. Jag har aldrig gillat Antonio Banderas men han gör kattens röst riktigt bra och även övriga röstskådespelare är övertygande vilket fyller karaktärerna med liv.

War Horse

En tam, långsam, lång och utdragen historia om en pojke och hans häst. Utspelas under första världskriget. Ska väl vara en familjefilm men blir tyvärr aldrig riktigt intressant. Många förutsägbara scener. Detta är långt ifrån vad Spielberg kan prestera när han är som bäst. Snyggt gjord givetvis men det är också allt. 

Captain America: The First Avenger

Långdragen men bitvis underhållande serietidningsaction som utspelas under andra världskriget. USA:s forskare framställer serum som kan göra supersoldater av mesar. En mes med rätt inställning testas och blir Captain America. Ställs mot tyskarnas främsta geni  på området och sedan avlöser striderna varandra. Tyskarna visar sig ha både avancerade vapen och maskiner samt jättelika fabriker för att framställa dem, trots att landet vid den tidpunkten knappt kunde få fram råvaror nog för att försörja reguljär produktion. Helt osannnolikt med andra ord. 

Piranha

Jordbävning skapar spricka i botten av en insjö i Arizona och släpper ut förhistoriska pirayor som genast börjar festa på människor. Ortens sheriff och hennes kollegor får en svår uppgift när de sätts att bekämpa fiskarna och rädda utsatta människor. Det är påsklov och sjön är full av båtburna vilt festande skolungdomar/studenter. Många blinkningar till Spielbergs klassiska film Hajen förekommer. Tydligast i inledningen där Richard Dreyfuss spelar en äldre fiskare som blir pirayornas första offer. Dreyfuss hade en av huvudrollerna i Hajen. 

Lake Placid

Humor-skräck om gigantisk krokodil som terroriserar människor vid enslig insjö i Maine, USA.  Många roliga replikskiften. Expert från museum, excentrisk miljonär samt lokala lantis-poliser försöker utreda, fånga och eventuellt döda besten.

Naturligtvis är det Steven Spielbergs klassiska thriller Hajen som är inspirationskälla och den film man i viss mån driver med. Övrigt som används är karaktärernas skiftande personligheter och bakgrund som skapar motsättningar och (o)avsiktlig humor. 

Kiss of the Dragon

Kinesisk polisman kommer till Paris för att bidra till en utredning men blir falskeligen misstänkt för mord och jagad av de verkliga mördarna – korrupta poliser.  Enda vittnet till kinesens oskuld är en amerikansk prostituerad som dock befinner sig under utpressning från de korrupta polisernas ledare.  En mängd osannolika slagsmål och skottlossningar följer medan handlingen ryms på baksidan av en tändsticksask.

Alla situationer löses med fysiskt våld och/eller skottlossning. En mycket meningslös film som det känns värdelöst att slösa tid på att se. 

Shooter

Komplott-thriller som påminner om 1970-talets många paranoia-filmer utan att riktigt hitta samma kallsvettiga nerv i berättandet som i dåtidens bästa alster. Kompetent gjord rent tekniskt. 

Intrigen går ut på att några ljusskygga underättelse-män anlitar en f d elitsoldat och prickskytt som ges i uppdrag att planera ett fejkat attentat mot presidenten för att utröna hur ett verkligt attentat skulle kunna gå till så att det kan stoppas.
Istället blir (förstås) elitsoldaten anklagad för det attentat som ändå utförs och sedan jagad av alla slags poliser och underättelseagenter.
Elitsoldaten måste ta reda på vem som egentligen sköt och vilka som ligger bakom innan dessa hinner tysta honom.

Han söker skydd och hjälp hos flickvännen till sin  avlidne soldatkollega.
En yngre FBI-agent börjar på sitt håll misstänka en konspiration och gör egna efterforskningar som inte faller i god jord hos hans överordnade.

Kennedy-mordet med tillhörande konspirationsteorier finns tydligt med i bakgrunden som jämförelse och inspiration.
Diverse militärer, legosoldater och korrupta politiker är inblandade. Drivkraften är som så ofta i dessa berättelser personlig girighet. 

Till skillnad från i 1970-talets dystra filmer där slutet ofta medförde att ingenting egentligen blev avgjort till det bättre utan snarare begravt i byråkratin, segrar den ”goda” sidan i denna skildring. Om det nu går att tala om goda respektive onda sidor av statligt bemyndigad våldsutövning. 

Fortress of War [Brestskaya krepost] (2010)

En välgjord och påkostad rysk film om en händelse under de första dagarna av den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941.

Den gamla fästningen i  staden Brest hade erövrats av tyskarna 1939 under kriget mot Polen. Senare hamnade fästningen inom den del av Polen som tillföll Sovjetunionen när Polen delades i enlighet med den pakt som då gällde mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Brest blev då en gränsstad mellan Sovjetunionens och Tysklands delar av Polen.

När den tyska invasionen av Sovjetunionen förbereddes 1941 måste de tyska befälhavarna planera för att erövra fästningen på nytt då den låg i de anfallande truppernas väg och skyddade övergången av floden Bug och järnvägslinjen mellan Warsawa och Moskva.

Fästningens garnison bestod vid tidpunkten av en blandad skara soldater – såväl reguljära trupper som  NKVD-förband. Dessutom befann sig sjukvårdspersonal och hundratals civilister (anhöriga till officerare och manskap) inom fästningens murar.

Den första dagens attack och bombardemang från tyskt artilleri och flyg överraskade försvararna fullständigt och orsakade panik,  stora förluster i döda och sårade samt omfattande materiella skador på byggnadsverken.

Försöken att därefter rensa fästningen på kvarvarande försvarare genom infanteriattacker visade sig dock bli oväntat kostsamma för tyskarna.

Det sovjetiska motståndet var kraftfullt och envist trots brist på allt från ammunition till mat och framförallt dricksvatten.  Försvararna var utspridda i grupper i olika byggnader som blev till stödjepunkter där de förskansade sig och lyckades avslå upprepade attacker.

I midsommarhettan betydde bristen på vatten och mat att trupperna snabbt mattades och att sårade inte kunde ges tillräcklig vård.

Efter några dygns strider erbjöds försvararna att kapitulera men vägrade. Istället förberedde försvararna  samordnade utfall från de olika stödjepunkterna för att försöka bryta igenom den tyska omringningen och nå till de egna linjerna. Dessa utbrytningar misslyckades dock till priset av stora förluster.

Motståndet från de försvarsfästen inom fästningen som höll ut längst kunde inte brytas förrän kraftiga bomber fällts över byggnaderna och helt begravt alla som befann sig där under rasmassorna.

Filmen skildrar tämligen historiskt korrekt förloppet dag för dag med undantag för att alla tyska soldater framställs som blodtörstiga bestar medan de sovjetiska soldaterna överlag är någorlunda goda individer samt tappra soldater.
I det avseendet skiljer sig denna film föga ifrån otaliga amerikanska krigsskildringar. Fienden framställs i krigsfilmer som regel alltid som ond, anonym och utan försonande drag medan de egna soldaterna visserligen strider och dödar med samma frenesi men ändå framställs som individer.

I centrum för handlingen återfinns en ung pojke som tjänstgör i ett av förbandens musikkår. Genom hans ögon skildras stora delar händelseförloppet. Det blir därigenom lätt att som åskådare identifiera sig med de sovjetiska försvararnas desperata kamp och med deras lidande.