Ain't In It for My Health: A Film About Levon Helm (2010)

Dokumentär om Levon Helm -  trumslagaren och sångaren  i legendariska 1970-tals gruppen The Band -som främst handlar om  vad som hände efter upplösningen av bandet fram till hans solo-comeback långt senare.

Uppehåller sig en del vid sjukdomar och sviktande hälsa, samt vid alkohol- och drogbruk vid sidan om musikinslag och återblickar på Helms fantastiska karriär.

Handlar även en del om Helms bitterhet gentemot en av de andra medlemmarna i bandet samt mot hela musikbranschens ekonomiska makthavare. Bitvis uppfattar jag kritiken som befogad men ibland förefaller den något överdriven.
Utan att känna till alla fakta i sammanhanget är det dock vanskligt att ta ställning.

Filmen är i många stycken en gripande och varm skildring av Levon Helm som går rakt in i hjärtat. Det är svårt att inte känna med och för denna legendariska, karismatiska musiker och hans vedermödor på äldre dagar.

Top of the Lake (TV-drama)

Kriminaldramaserie i sju avsnitt, regisserad av Jane Campion som även skrivit manus tillsammans med  Gerald Lee.

Nya Zeeland-födda regissören Jane Campion blev mycket omtalad under det tidiga 1990-talet efter långfilmer som Sweetie (1989) och tv-serier som En ängel vid mitt bord (1990) som båda präglas av en tydlig personlig stil och feministiskt fokus. 

Hon slog igenom hos den breda publiken med filmen Pianot (1993). För den kom Campion att som första kvinna  någonsin tilldelas Guldpalmen för bästa film vid filmfestivalen i Cannes(dock fick hon dela priset med Chen Kaige som belönades för Farewell My Concubine). 

Efter detta massiva publik- och kritikermässiga genombrott regisserade Campion tre långfilmer som i stigande skala dock floppade både kritik- och publikmässigt: Porträtt av en dam (1996), Holy Smoke (1999) och In The Cut (2003) . Sedan blev det rätt tyst om Campion ett antal år innan hon gjorde en slags comeback med kritikerhyllade långfilmen Bright Star (2009).

Top of the lake framstår här och var som en slags Twin Peaks-klon som utspelas i och kring en liten stad i Nya Zeeland. 

Som brukligt är de typiska teman eller snarare dikotomier (motsatspar) som utmärker Jane Campions filmskapande med från start: kvinnligt-manligt, stad-land, kultur-natur, tro-vetande, civilisation-vildmark m fl.

Karaktärerna är tydliga men bär samtidigt givetvis på hemligheter som skall komma att avslöjas under resans gång. Många av karaktärerna är besläktade med varandra och alla känner alla, vilket är vanligt i mindre samhällen. Här frodas misstänksamhet och fördomar mot utsocknes, mot bildning och mot starka kvinnor samt även mot svaga män. Det samhälle som skildras förefaller starkt maskulint präglat, rentav macho.

Vissa likheter med den mentalitet som präglar somliga av männen i Kjell Sundvalls thriller Jägarna dyker upp. Gemensamt är förstås att de samhällen som skildras ligger på gränsen till den otämjda vildmarken och dess brist på civilisation och disciplin.  

Serien är välgjord och välspelad.Spänningen hålls vid liv fram till den dramatiska upplösningen även om det ibland svajar när handlingen tar några märkliga men för Campion typiska sidospår. 

Som helhet är dock enligt min mening Top of the Lake det bästa Campion gjort sedan Pianot. 

World War Z (2013)

 I den här apokalyptiska filmen bekämpar Brad Pitt en världsomspännande zombie-epidemi.

Det enda som skiljer denna film från många andra på samma tema är att zombierna rör sig betydligt snabbare än man tidigare varit van vid och att filmens omfattande politiska fokus – med tillhörande tungfotade dialogscener - hindrar den från att bli riktigt spännande då de rejäla actionsekvenserna är för få. Slutet är abrupt och antyder en kommande uppföljare.

Effekterna är på sina ställen lite för tydliga men överlag övertygande och i linje med vad man förväntar sig av en modern påkostad actionfilm.  

Olympus Has Fallen (2013)

Action-thriller med liknande handling som i White House Down (2013), dvs angrepp på och ockupation av Vita Huset.

Några viktiga skillnader föreligger.

I denna berättelse är tonen genomgående mörkare, allvaret större. Det påverkar inte realismen nämnvärt – den blir på sedvanligt sätt alltmer frånvarande ju längre filmen rullar. Den mörkare tonen avspeglas även rent visuellt på duken i så måtto att mycket av handlingen utspelas i dåligt ljus och rentav i mörker vilket ibland gör det svårt att hänga med i svängarna.

Hjälten är även i denna film en vanlig enkel Secret Service agent som ensam får ta sig an uppdraget att rädda presidenten, i detta fall ur klorna på ett gäng koreanska (?) terrorister med tillgång till mycket avancerade vapen som ockuperar byggnaden. Bland dem finns även en förrädare.

Det är välgjort och för genren hyfsat välspelat. Spänningen hålls uppe fram till slutet men den allvarsamma tonen gör den här filmen mindre underhållande än den lättsammare White House Down.

Många, för att inte säga alla byggstenar i intrigen, känns även i Olympus Has Fallen igen från otaliga andra filmer med liknande tema. Bland de mer uppenbara influenserna kan t ex denna nämnas: In the Line of Fire (1993) där Clint Eastwood spelar en Secret Service agent som försöker förhindra ett mordförsök på presidenten.   

White House Down (2013)

En fin och nyanserad liten film av Roland Emmerich – mannen som gav oss oförglömliga mästerverk såsom Independence Day och Godzilla – som handlar om hur ett gäng konspiratörer och legosoldater tar över Vita Huset för att kunna starta ett tredje världskrig.

Endast en man kan stoppa dem och rädda presidenten.

Har vi sett det förr? Ja, det mesta av innehållet har setts förr, i olika filmer. Främst kommer jag att tänka på den gamla pärlan Murder at 1600 (1997) med Wesley Snipes i huvudrollen. Även den filmen kom ungefär samtidigt som en annan film om korrupta personer i Vita Huset: Absolute Power (1997) - av och med Clint Eastwood. I mycket är det dock Die Hard möter Air Force One som utspelas i Emmerich hopkok med en lätt touch av The Rock som extra krydda. .

Tydligen är det något av en ny trend med filmer om attacker mot Vita Huset, då det finns en film till på detta tema som släpptes tidigare i år: Olympus Has Fallen.   

Streamad film på nätet

Konkurrensen hårdnar på nätet när flera stora internationella aktörer nu erbjuder sina tjänster även till svenska konsumenter.

Personligen tror jag att skivans (det fysiska exemplarets) dagar som distributionsform för film och tv-serier är räknade när dessa tjänster vuxit till sig och alltmer integrerats direkt i smarta tv-apparater, telefoner, surfplattor och andra plattformar förutom persondatorer.
Ungefär såsom redan skett vad gäller musik.

Att betala en (relativt) låg fast avgift per månad för att få obegränsad tillgång till en stor katalog av film och tv-serier via internet, är något som tilltalar mig mycket.

Voddler var bland de allra första tjänsterna att lagligen erbjuda streamad film på nätet. Länge upplevde jag dock den tjänsten som väldigt krånglig. Det krävdes nästan alltid ominstallation av klienten innan man kunde starta en film oavsett om det var en hyrd eller gratis titel. Ibland fungerade tjänsten ändå inte trots uppdaterad programvara.

På senare tid har tjänsten dock varit stabil när jag använt mig av den.

På minuskontot får även noteras den reklam man tvingas se för att kunna titta på en gratisfilm. Å andra sidan är det en  fördel att det finns ett alternativ för den som inte vill binda sig till ett abonnemang för att kunna se en film  på nätet då och då.

Viaplay fungerade mycket bra från första sekund utan nedladdning av programklient eller annat trassel krävdes. Filmkatalogen hos Viaplay innehåller många men oftast äldre titlar. Det är dock inte enbart negativt då det är en stor katalog av äldre filmer jag söker för att slutgiltigt kunna göra mig av med  de sista resterna av min egen samling av dvd-filmer och frigöra det fysiska utrymmet till annat. Desutom kan jag med en streamingtjänst nå filmerna överallt där jag har en dator med bredbandsuppkoppling utan att släpa skivor med mig.

Filmnet har ett antal relativt nya titlar men erbjuder i övrigt en rätt klen katalog av äldre titlar och ett rörigt gränssnitt. Det går inte att bläddra rakt igenom katalogen utan man hänvisas ständigt till olika kategorier och underkategorier samt till diverse ”spellistor” som är  av högst varierande nytta. Kategoriseringen följer ett eget system som inte återfinns hos andra tjänster vilket gör det svårare att hitta det man söker.

Netflix är en föredömligt lättanvänd tjänst och det går att bläddra genom alla titlar i respektive genre. Ingen reklam förekommer som stör upplevelsen och filmen startar mycket snabbt efter ett klick på startknappen. Utbudet i den svenska versionen är dock ännu ganska magert jämfört med vad som erbjuds i exempelvis USA. Samtidigt växer utbudet i den svenska tjänsten stadigt månad för månad. Här finns även en del tv-serier, mer eller mindre kompletta i fråga om hur många säsonger och avsnitt som erbjuds.

HBOnordic är fortfarande på teststadiet och har inte lanserats officiellt då detta skrivs, så jag har inte haft tillfälle att testa tjänsten men att döma av vad bolaget själv berättar om den verkar den komma att erbjuda en hel del.  Främst nya avsnitt av populära tv-serier inom 24 timmar efter visning i USA.

Nu när HBO:s tjänst väl kom igång infann sig en känsla av besvikelse. Visst ser det snyggt ut på sidan men utbudet av filmer är rätt magert. Istället är det givetvis utbudet av HBO:s egenproducerade tv-serier, både nya och gamla, som är det viktigaste och där finns mycket att välja bland.
Tjänsten fungerar dock inte alltid bra. Ibland är det svårt att logga in, ibland går det segt att navigera. Textningen är av och till ofullständig.

Headweb är en hyrfilmstjänst för närvarande. Jag har testat, och kan konstatera videoströmmens kvalitet inte var så god vid tillfället. Den var sämre än hos samtliga övriga tjänster jag testat och motsvarade inte hyrpriset för filmen. Förvisso erbjuder Headweb en del nyare titlar jämfört med rena abonnemangstjänster men sidan var inte helt lättnavigerad och slutintrycket blir att det finns en hel del att förbättra.

Comoyo  Är ytterligare en hyrfilmstjänst. Fungerar hyfsat bra även om utbudet av filmer var ganska klent när jag testade tjänsten. Sedan testet gjordes har tjänsten bytt namn till  Comoyo View och blivit en streaming-tjänst. Jag har dock inte hunnit testa den ännu.

Magine erbjuder tillgång till ett paket med en mängd streamade tv-kanaler för ett fast pris per månad. Tjänsten fungerar ganska bra men navigation och byte av kanal att titta på går ibland trögt eller får hela sajten att krascha. Kan bli ett intressant alternativ i takt med att utbudet av kanalpaket växer och sajten blir mer stabil att använda.

Användargränssnitt är en av de viktigaste punkterna jag granskar eftersom tillgänglighet och användarvänlighet är mycket avgörande faktorer när jag väljer tjänster på nätet. Onödigt tillkrånglade eller överdesignade sidor gör mig inte imponerad utan får mig snarare att vända om och söka mig vidare till en enklare tjänst.

Bindningstid och andra prenumerationsvillkor hör också till viktiga faktorer i valet av streamingtjänst.

Mängden titlar som erbjuds är också viktigt vid valet av tjänst, men man bör notera att ingen tjänst ovan erbjuder ett utbud som helt saknas hos någon av de övriga och att ingen av dem hittills är heltäckande inom någon filmgenre. För att få tillgång till så mycket som möjligt är man därmed hänvisad till att använda sig av flera olika företags tjänster. 

The Hurt Locker

Det dröjde innan jag kom mig för att se The Hurt Locker som belönats med Oscar för bästa film och bästa regi. Jag hade möjligen för höga förväntningar eller så är jag helt enkelt inte anhängare av amerikansk mentalitet nog för att engagera mig i en grupp soldaters öde i det ockuperade Irak. 

Jag tycker filmen är extremt välgjord och skådespelarna är bra på ett sätt jag inte sett alltför ofta i en film om Irak-kriget. Berättelsen fungerar bättre än i många andra liknande skildringar men den lyckas ändå inte lyfta ur det triviala.

Spännande, ibland kuslig, ibland gripande. Inte nyskapande, inte så värst utmanande. Gediget hantverk. Snyggt fotograferad.  På många sätt en typisk bästa film i Oscar-sammanhang. 

Det enda som verkligen motiverar att The Hurt Locker  förtjänar en plats i historieböckerna är att filmens regissör Kathryn Bigelow blev den första kvinnan som belönats med en Oscar för bästa regi.  Att det dröjde mer än etthundra år av filmskapande innan en kvinnlig regissör ansågs bra nog för detta pris säger något om hur mansdominerad filmkonsten fortfarande är.