Game of Thrones [TV-serie]

Game of Thrones är en fantasy-serie för televisionen producerad av amerikanska produktionsbolaget HBO som bygger på en serie framgångsrika romaner av George R.R. Martin. Vid första påseendet påminner det hela om Tolkiens Sagan om ringen fast med färre inslag av magiska excesser i form av trollkarlar, magi, monster och sagoväsen. I stället ståtar Game of Thrones med sådant som till största delen helt saknas hos Tolkien: sexscener, nakenhet och sadistiskt våld. Kanske kan serien därmed beskrivas som en mer "vuxen" variant av fantasy än Tolkiens berättelser. 

Fokus ligger på maktkamp och andra intriger/relationer mellan/inom olika personer/familjer/klaner/riken i en värld som även till  utseende och i fråga om de olika klanernas, släkternas och folkslagens särart starkt påminner om Tolkiens Midgård.
Det läggs stor vikt vid politik och strategi i serien.  Därmed ligger det nära till hands att också jämföra med Shakespeares dramer om maktspel och konflikter samt med det medeltida Englands historia. I fråga om inslaget av drakar påminner serien om medeltida riddarsägner. Att inspirationen tycks komma från flera olika håll, är vanligt i genren. Game of Thrones skapare uppfinner som så många andra inte hjulet på nytt utan nyttjar för publiken redan välbekanta ingredienser i nya kombinationer.

Det har på förhand sagts att kvinnor har framträdande roller i berättelsen. Intrycket från TV-serien tycker jag hittills inte riktigt motsvarar det påståendet. Förvisso finns en och annan kvinnlig rollfigur som har en viktig roll i handlingen och inte enbart fungerar som visuell bakgrundsutsmyckning eller bihang till de manliga rollfigurerna, men för att hävda att kvinnor inte främst innehar sedvanligt tillbakadragna positioner räcker det inte. Förvisso kan det utrymme författaren Martin ger åt kvinnliga karaktärer kritiseras i mindre utsträckning än Tolkien vars sagovärld är i stort sett enkönad.
Jämför man med en annan framgångsrik fantasy-serie -  Harry Potter - upptäcker man samma exempel på snedfördelning i fråga om balans och rollfördelning mellan könen.
Det förefaller som om fantasy för att fungera som en effektiv genre måste ge män framskjutna roller eller så funderar författarna inte så mycket över den aspekten.  En annan tänkbar förklaring kan vara att publiken lockas mer av att se män i de ledande rollerna oavsett om publiken är övervägande manlig eller kvinnlig.

Utan att ha läst böckerna som serien bygger på är det något vanskligt att veta hur stor del av ovanstående som speglar författarens ursprungliga vision och hur mycket som har ändrats för att fungera i TV-formatet. 

Den första säsongens avsnitt ägnar god tid åt att presentera de olika karaktärerna och att bygga upp de konflikter som senare kommer att eskalera ytterligare under den andra säsongen. Dessutom skildras de olika karaktärerna och deras inbördes relationer tämligen detaljerat.

För att underlätta för tittarna är de olika rikena visuellt sett tydligt åtskilda i fråga om miljöer, interiörer och klädsel,  vilket sannolikt återspeglar hur de skildras i romanerna.  Trots detta fann jag det till en början svårt att hitta in i serien och det dröjde till slutet av första säsongen innan jag fick grepp om handlingen, intrigerna och persongalleriet.

Andra säsongen börjar där den första slutade och berättar om hur det krig som startat på grund av händelser i slutet av första säsongen rullar vidare.

Förhoppningarna jag hade på andra säsongen har bara delvis infriats. Spänningen har hållits vid liv men utan att alltför många konfrontationer skett.
 Jag tycker att den första säsongen överlag var bättre och att den andra säsongen slutar med ett rätt så tråkigt avsnitt. Visst, det finns flera trådar som ska locka till fortsatt tittande när säsong tre kommer, men det bjuds ingen cliffhanger av samma tyngd som avslutningen på säsong ett.

Serien befinner sig i ett mellanläge, inte olikt många andra filmade berättelser byggda på romaner som kommit halvvägs mellan början och slut. Den grundläggande introduktionen av de viktigaste karaktärerna och platserna har klarats av. Flera av de stora konflikterna har presenterats och byggts upp efterhand. Det man som åskådare väntar på är att konflikterna kommer till konfrontation och avgörande. Detta kommer dock uppenbarligen inte att inträffa förrän betydligt längre fram. 

Transformers 3 /Transformers: Dark Of The Moon 3D

Amerikanska storfilmer på bio har numera ofta premiär vid samma datum världen över. Borta är åren då man  som  svensk filmnörd tvingades vänta i månader på de stora amerikanska sommarfilmernas ankomst. Detta eftersom ingen gick på bio på sommaren i Sverige, sades det. Många biografer var t o m stängda under semestermånaden juli. Trenden att låta de amerikanska storfilmerna ha premiär mitt i sommaren även i Sverige kom smygande. Jag minns att Indiana Jones och de fördömdas tempel  hade premiär i  juli 1984 och att det då behandlades i media som en märklig och unik händelse.  Idag vore det unikt om en film av det slaget inte har premiär under sommaren.

En av sommarens storfilmer är Michael Bay’s tredje Transformers-film som passande nog är inspelad med 3D-teknik.

Ytterligare en gång tas publiken med till kampen mellan de goda utseendeskiftande robotarna -  Autobots - deras mänskliga medhjälpare och de onda robotarna - Decepticons. Att säga att det bjuds på överraskningar vore att säga för mycket. Istället bjuds i riklig mängd upprepningens och igenkännandets sanna glädje. Åtminstone för den som sett de båda föregående delarna i filmserien.

Handlingen är enkel. De onda Decepticons har fått nys om en resurs som kan ge dem herraväldet över Jorden och slutgiltigt besegra Autobots. Ytterligare en gång vilar ansvaret på Sam Witwicky och hans mänskliga hjälpredor att tillsammans med ledaren för Autobots – Optimus Prime – sätta stopp för Decepticons och dess ledare  Megatrons  onda planer.

Under den inledande uppbyggnaden av konflikten bjuds en sådan mängd faktaspäckade dialogscener att man nästan får träsmak i baken. Regissören Bay arbetar dock  i sedvanlig frenesi med klippning och kameravinklar för att hindra publiken från att somna innan den drygt timslånga slutuppgörelsen tar sin början. 3D-teknikens begränsningar hindrar i viss mån de värsta excesserna i fråga om klippfrekvens vilket ibland har en negativ inverkan på tempot i actionsekvenserna. Fördelen är att det är lite lättare att uppfatta vad som sker.

Sammantaget är det en välgjord och tekniskt briljant film som presenteras. Vill man endast bländas av tekniken och bli underhållen på ett ytligt plan finns inget alls att klaga på. Letar man efter djupgående karaktärsstudier, ostyltig dialog, trovärdig intrig och personer att engagera sig i har man valt fel film. 

Puss In Boots

Animerad berättelse om Mästerkatten i stövlar som  verkligen inte håller sig till den gamla saga den bygger på. Ändå mycket underhållande och fartfylld. Jag har aldrig gillat Antonio Banderas men han gör kattens röst riktigt bra och även övriga röstskådespelare är övertygande vilket fyller karaktärerna med liv.

War Horse

En tam, långsam, lång och utdragen historia om en pojke och hans häst. Utspelas under första världskriget. Ska väl vara en familjefilm men blir tyvärr aldrig riktigt intressant. Många förutsägbara scener. Detta är långt ifrån vad Spielberg kan prestera när han är som bäst. Snyggt gjord givetvis men det är också allt. 

Captain America: The First Avenger

Långdragen men bitvis underhållande serietidningsaction som utspelas under andra världskriget. USA:s forskare framställer serum som kan göra supersoldater av mesar. En mes med rätt inställning testas och blir Captain America. Ställs mot tyskarnas främsta geni  på området och sedan avlöser striderna varandra. Tyskarna visar sig ha både avancerade vapen och maskiner samt jättelika fabriker för att framställa dem, trots att landet vid den tidpunkten knappt kunde få fram råvaror nog för att försörja reguljär produktion. Helt osannnolikt med andra ord. 

Piranha

Jordbävning skapar spricka i botten av en insjö i Arizona och släpper ut förhistoriska pirayor som genast börjar festa på människor. Ortens sheriff och hennes kollegor får en svår uppgift när de sätts att bekämpa fiskarna och rädda utsatta människor. Det är påsklov och sjön är full av båtburna vilt festande skolungdomar/studenter. Många blinkningar till Spielbergs klassiska film Hajen förekommer. Tydligast i inledningen där Richard Dreyfuss spelar en äldre fiskare som blir pirayornas första offer. Dreyfuss hade en av huvudrollerna i Hajen. 

Lake Placid

Humor-skräck om gigantisk krokodil som terroriserar människor vid enslig insjö i Maine, USA.  Många roliga replikskiften. Expert från museum, excentrisk miljonär samt lokala lantis-poliser försöker utreda, fånga och eventuellt döda besten.

Naturligtvis är det Steven Spielbergs klassiska thriller Hajen som är inspirationskälla och den film man i viss mån driver med. Övrigt som används är karaktärernas skiftande personligheter och bakgrund som skapar motsättningar och (o)avsiktlig humor. 

Kiss of the Dragon

Kinesisk polisman kommer till Paris för att bidra till en utredning men blir falskeligen misstänkt för mord och jagad av de verkliga mördarna – korrupta poliser.  Enda vittnet till kinesens oskuld är en amerikansk prostituerad som dock befinner sig under utpressning från de korrupta polisernas ledare.  En mängd osannolika slagsmål och skottlossningar följer medan handlingen ryms på baksidan av en tändsticksask.

Alla situationer löses med fysiskt våld och/eller skottlossning. En mycket meningslös film som det känns värdelöst att slösa tid på att se. 

Shooter

Komplott-thriller som påminner om 1970-talets många paranoia-filmer utan att riktigt hitta samma kallsvettiga nerv i berättandet som i dåtidens bästa alster. Kompetent gjord rent tekniskt. 

Intrigen går ut på att några ljusskygga underättelse-män anlitar en f d elitsoldat och prickskytt som ges i uppdrag att planera ett fejkat attentat mot presidenten för att utröna hur ett verkligt attentat skulle kunna gå till så att det kan stoppas.
Istället blir (förstås) elitsoldaten anklagad för det attentat som ändå utförs och sedan jagad av alla slags poliser och underättelseagenter.
Elitsoldaten måste ta reda på vem som egentligen sköt och vilka som ligger bakom innan dessa hinner tysta honom.

Han söker skydd och hjälp hos flickvännen till sin  avlidne soldatkollega.
En yngre FBI-agent börjar på sitt håll misstänka en konspiration och gör egna efterforskningar som inte faller i god jord hos hans överordnade.

Kennedy-mordet med tillhörande konspirationsteorier finns tydligt med i bakgrunden som jämförelse och inspiration.
Diverse militärer, legosoldater och korrupta politiker är inblandade. Drivkraften är som så ofta i dessa berättelser personlig girighet. 

Till skillnad från i 1970-talets dystra filmer där slutet ofta medförde att ingenting egentligen blev avgjort till det bättre utan snarare begravt i byråkratin, segrar den ”goda” sidan i denna skildring. Om det nu går att tala om goda respektive onda sidor av statligt bemyndigad våldsutövning. 

Fortress of War [Brestskaya krepost] (2010)

En välgjord och påkostad rysk film om en händelse under de första dagarna av den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941.

Den gamla fästningen i  staden Brest hade erövrats av tyskarna 1939 under kriget mot Polen. Senare hamnade fästningen inom den del av Polen som tillföll Sovjetunionen när Polen delades i enlighet med den pakt som då gällde mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Brest blev då en gränsstad mellan Sovjetunionens och Tysklands delar av Polen.

När den tyska invasionen av Sovjetunionen förbereddes 1941 måste de tyska befälhavarna planera för att erövra fästningen på nytt då den låg i de anfallande truppernas väg och skyddade övergången av floden Bug och järnvägslinjen mellan Warsawa och Moskva.

Fästningens garnison bestod vid tidpunkten av en blandad skara soldater – såväl reguljära trupper som  NKVD-förband. Dessutom befann sig sjukvårdspersonal och hundratals civilister (anhöriga till officerare och manskap) inom fästningens murar.

Den första dagens attack och bombardemang från tyskt artilleri och flyg överraskade försvararna fullständigt och orsakade panik,  stora förluster i döda och sårade samt omfattande materiella skador på byggnadsverken.

Försöken att därefter rensa fästningen på kvarvarande försvarare genom infanteriattacker visade sig dock bli oväntat kostsamma för tyskarna.

Det sovjetiska motståndet var kraftfullt och envist trots brist på allt från ammunition till mat och framförallt dricksvatten.  Försvararna var utspridda i grupper i olika byggnader som blev till stödjepunkter där de förskansade sig och lyckades avslå upprepade attacker.

I midsommarhettan betydde bristen på vatten och mat att trupperna snabbt mattades och att sårade inte kunde ges tillräcklig vård.

Efter några dygns strider erbjöds försvararna att kapitulera men vägrade. Istället förberedde försvararna  samordnade utfall från de olika stödjepunkterna för att försöka bryta igenom den tyska omringningen och nå till de egna linjerna. Dessa utbrytningar misslyckades dock till priset av stora förluster.

Motståndet från de försvarsfästen inom fästningen som höll ut längst kunde inte brytas förrän kraftiga bomber fällts över byggnaderna och helt begravt alla som befann sig där under rasmassorna.

Filmen skildrar tämligen historiskt korrekt förloppet dag för dag med undantag för att alla tyska soldater framställs som blodtörstiga bestar medan de sovjetiska soldaterna överlag är någorlunda goda individer samt tappra soldater.
I det avseendet skiljer sig denna film föga ifrån otaliga amerikanska krigsskildringar. Fienden framställs i krigsfilmer som regel alltid som ond, anonym och utan försonande drag medan de egna soldaterna visserligen strider och dödar med samma frenesi men ändå framställs som individer.

I centrum för handlingen återfinns en ung pojke som tjänstgör i ett av förbandens musikkår. Genom hans ögon skildras stora delar händelseförloppet. Det blir därigenom lätt att som åskådare identifiera sig med de sovjetiska försvararnas desperata kamp och med deras lidande. 

World Invasion: Battle Los Angeles

En tämligen klichébetonad sci-fi/action-film om en pluton marinkårssoldater som tar sig an utomjordiska varelser i strid på Los Angeles gator. 

Känns som en nedskalad version av Independence Day. Eller som en reklamfilm för att rekrytera till marinkåren.

Påstås vara inspirerad av en verklig händelse under andra världskriget då artillerield ska ha avlossats mot vad man trodde var en invasion av utomjordiska varelser.

När jag såg filmen kom jag närmast att tänka på Orson Welles berömda radioteaterföreställning från 1930-talet: War of the Worlds.

Filmmakarnas uttalade ambition är att skildra krig som i en krigsfilm trots att slaget utkämpas mot utomjordiska varelser. 

Contagion

En film om smittspridning. Påminner om thrillern Outbreak som kom på 1990-talet. Contagion, regisserad av Steven Soderbergh ger dock ett mer seriöst intryck än Outbreak. Förloppet som skildras registreras sakligt utan speciellt många melodramatiska övertoner som annars förstört mången god film.

Icke desto mindre är frågan om nya dödliga virus och epidemier skrämmande nog utan att det kräver några överdrifter i berättandet. Det är faktiskt så att Soderberghs nedtonade berättande närmast förstärker känslan av vanmakt inför det som sker. Människor smittas, blir sjuka och dör. Det är plågsamt att betrakta och skildras så realistiskt att jag redan under filmens gång börjar undra om de lätta symptom på förkylning jag märker kanske egentligen är en släng av ett nytt dödligt virus från kycklingen jag åt till middag.

En annan aspekt som skildras mycket väl är naturens brutala urvalsmekanism som gör att vissa blir dödligt sjuka, andra lätt sjuka och vissa klarar sig helt då de är naturligt immuna.  Vilken lott har man själv dragit i detta lotteri? Omöjligt att veta förrän ett nytt muterat virus uppträder.

Source Code

Redan ”död” soldats sista rester av medvetande används i militärt experiment som handlar om att han genom att återuppleva  ett bombattentatsoffers sista minnen ska identifiera en terrorist för att ytterligare attentat ska kunna förhindras. Det hela utvecklas till en hjälteberättelse där soldaten går utanför ramarna för sitt uppdrag och inte bara hittar bomben utan även stoppar och griper terroristen så att tåget kan räddas och de som borde dött istället kan fortsätta sina liv lyckligt ovetande om den katastrof de skulle fallit offer för. Verkligheten växlar in på ett annat spår och livet rullar vidare. Fin saga. Spännande, sentimentalt och gripande på typiskt amerikanskt vis.

Tidsresor och parallella universum är något filmkonsten lekt med sedan den först uppstod. Den  ständiga framåtrörelsen i film kan användas för att leka med tid. Klipp och berättarteknik kan användas till att förflytta åskådaren ögonblickligen i både tid och rum. 

Ett av filmhistoriens mest berömda tidshopp i en film inträffar i Stanley Kubricks 2001 - ett rymdäventyr.

Source Code påminner om den berömda franska  kortfilmen Terassen  även om den senare bland annat har ett helt annat slut. Det gemensamma är förhoppningen att kunna resa i tiden samt påverka händelser genom  att använda det mänskliga minnet. 

Gran Torino

Clint Eastwood tar farväl av sin skådespelarbana genom att dö på vita duken. Symboliskt, dock. Hans rollfigur är en vresig gubbe som nyss blivit änkling och har svårt att finna ro i tillvaron. Gubben – som är veteran från Korea-kriget - gillar inte de asiatiska grannar som flyttat in. När grabben i granngården försöker stjäla hans veteranbil leder det dock till att gubben tvingas börja bry sig om sina grannar och så småningom uppstår viss ömsesidig sympati. Sedan visar det sig att grannarna har problem med ett våldsamt ungdomsgäng vilket gör gubben ilsken. Han bestämmer sig för att sätta stopp för det på sitt eget sätt.

En typisk Eastwood-film. Moralen är gammaldags men ändå vettig. Lösningen på problemen inte så våldsam som tidigare i Eastwoods filmer. Ett värdigt slut på en lång skådespelarkarriär. Underhållande och rolig film  – för den som har humor. En western i modern förortsmiljö. 

Rise of the Planet of the Apes

Ännu ett försök att nystarta serien om apornas planet. Efter Tim Burtons fiasko med nyversionen av Planet of the Apes görs nu ett försök av en annan regissör. Lyckas sådär. Det är snygga effekter men historien om en chimpans som utvecklar intelligens tack vare en forskares experiment lyckas aldrig engagera mig. Det är sentimentalt och sedan lite spännande och därefter tvärt slut.