Game of Thrones [TV-serie]

Game of Thrones är en fantasy-serie för televisionen producerad av amerikanska produktionsbolaget HBO som bygger på en serie framgångsrika romaner av George R.R. Martin. Vid första påseendet påminner det hela om Tolkiens Sagan om ringen fast med färre inslag av magiska excesser i form av trollkarlar, magi, monster och sagoväsen. I stället ståtar Game of Thrones med sådant som till största delen helt saknas hos Tolkien: sexscener, nakenhet och sadistiskt våld. Kanske kan serien därmed beskrivas som en mer "vuxen" variant av fantasy än Tolkiens berättelser. 

Fokus ligger på maktkamp och andra intriger/relationer mellan/inom olika personer/familjer/klaner/riken i en värld som även till  utseende och i fråga om de olika klanernas, släkternas och folkslagens särart starkt påminner om Tolkiens Midgård.
Det läggs stor vikt vid politik och strategi i serien.  Därmed ligger det nära till hands att också jämföra med Shakespeares dramer om maktspel och konflikter samt med det medeltida Englands historia. I fråga om inslaget av drakar påminner serien om medeltida riddarsägner. Att inspirationen tycks komma från flera olika håll, är vanligt i genren. Game of Thrones skapare uppfinner som så många andra inte hjulet på nytt utan nyttjar för publiken redan välbekanta ingredienser i nya kombinationer.

Det har på förhand sagts att kvinnor har framträdande roller i berättelsen. Intrycket från TV-serien tycker jag hittills inte riktigt motsvarar det påståendet. Förvisso finns en och annan kvinnlig rollfigur som har en viktig roll i handlingen och inte enbart fungerar som visuell bakgrundsutsmyckning eller bihang till de manliga rollfigurerna, men för att hävda att kvinnor inte främst innehar sedvanligt tillbakadragna positioner räcker det inte. Förvisso kan det utrymme författaren Martin ger åt kvinnliga karaktärer kritiseras i mindre utsträckning än Tolkien vars sagovärld är i stort sett enkönad.
Jämför man med en annan framgångsrik fantasy-serie -  Harry Potter - upptäcker man samma exempel på snedfördelning i fråga om balans och rollfördelning mellan könen.
Det förefaller som om fantasy för att fungera som en effektiv genre måste ge män framskjutna roller eller så funderar författarna inte så mycket över den aspekten.  En annan tänkbar förklaring kan vara att publiken lockas mer av att se män i de ledande rollerna oavsett om publiken är övervägande manlig eller kvinnlig.

Utan att ha läst böckerna som serien bygger på är det något vanskligt att veta hur stor del av ovanstående som speglar författarens ursprungliga vision och hur mycket som har ändrats för att fungera i TV-formatet. 

Den första säsongens avsnitt ägnar god tid åt att presentera de olika karaktärerna och att bygga upp de konflikter som senare kommer att eskalera ytterligare under den andra säsongen. Dessutom skildras de olika karaktärerna och deras inbördes relationer tämligen detaljerat.

För att underlätta för tittarna är de olika rikena visuellt sett tydligt åtskilda i fråga om miljöer, interiörer och klädsel,  vilket sannolikt återspeglar hur de skildras i romanerna.  Trots detta fann jag det till en början svårt att hitta in i serien och det dröjde till slutet av första säsongen innan jag fick grepp om handlingen, intrigerna och persongalleriet.

Andra säsongen börjar där den första slutade och berättar om hur det krig som startat på grund av händelser i slutet av första säsongen rullar vidare.

Förhoppningarna jag hade på andra säsongen har bara delvis infriats. Spänningen har hållits vid liv men utan att alltför många konfrontationer skett.
 Jag tycker att den första säsongen överlag var bättre och att den andra säsongen slutar med ett rätt så tråkigt avsnitt. Visst, det finns flera trådar som ska locka till fortsatt tittande när säsong tre kommer, men det bjuds ingen cliffhanger av samma tyngd som avslutningen på säsong ett.

Serien befinner sig i ett mellanläge, inte olikt många andra filmade berättelser byggda på romaner som kommit halvvägs mellan början och slut. Den grundläggande introduktionen av de viktigaste karaktärerna och platserna har klarats av. Flera av de stora konflikterna har presenterats och byggts upp efterhand. Det man som åskådare väntar på är att konflikterna kommer till konfrontation och avgörande. Detta kommer dock uppenbarligen inte att inträffa förrän betydligt längre fram. 

Transformers 3 /Transformers: Dark Of The Moon 3D

Amerikanska storfilmer på bio har numera ofta premiär vid samma datum världen över. Borta är åren då man  som  svensk filmnörd tvingades vänta i månader på de stora amerikanska sommarfilmernas ankomst. Detta eftersom ingen gick på bio på sommaren i Sverige, sades det. Många biografer var t o m stängda under semestermånaden juli. Trenden att låta de amerikanska storfilmerna ha premiär mitt i sommaren även i Sverige kom smygande. Jag minns att Indiana Jones och de fördömdas tempel  hade premiär i  juli 1984 och att det då behandlades i media som en märklig och unik händelse.  Idag vore det unikt om en film av det slaget inte har premiär under sommaren.

En av sommarens storfilmer är Michael Bay’s tredje Transformers-film som passande nog är inspelad med 3D-teknik.

Ytterligare en gång tas publiken med till kampen mellan de goda utseendeskiftande robotarna -  Autobots - deras mänskliga medhjälpare och de onda robotarna - Decepticons. Att säga att det bjuds på överraskningar vore att säga för mycket. Istället bjuds i riklig mängd upprepningens och igenkännandets sanna glädje. Åtminstone för den som sett de båda föregående delarna i filmserien.

Handlingen är enkel. De onda Decepticons har fått nys om en resurs som kan ge dem herraväldet över Jorden och slutgiltigt besegra Autobots. Ytterligare en gång vilar ansvaret på Sam Witwicky och hans mänskliga hjälpredor att tillsammans med ledaren för Autobots – Optimus Prime – sätta stopp för Decepticons och dess ledare  Megatrons  onda planer.

Under den inledande uppbyggnaden av konflikten bjuds en sådan mängd faktaspäckade dialogscener att man nästan får träsmak i baken. Regissören Bay arbetar dock  i sedvanlig frenesi med klippning och kameravinklar för att hindra publiken från att somna innan den drygt timslånga slutuppgörelsen tar sin början. 3D-teknikens begränsningar hindrar i viss mån de värsta excesserna i fråga om klippfrekvens vilket ibland har en negativ inverkan på tempot i actionsekvenserna. Fördelen är att det är lite lättare att uppfatta vad som sker.

Sammantaget är det en välgjord och tekniskt briljant film som presenteras. Vill man endast bländas av tekniken och bli underhållen på ett ytligt plan finns inget alls att klaga på. Letar man efter djupgående karaktärsstudier, ostyltig dialog, trovärdig intrig och personer att engagera sig i har man valt fel film. 

Puss In Boots

Animerad berättelse om Mästerkatten i stövlar som  verkligen inte håller sig till den gamla saga den bygger på. Ändå mycket underhållande och fartfylld. Jag har aldrig gillat Antonio Banderas men han gör kattens röst riktigt bra och även övriga röstskådespelare är övertygande vilket fyller karaktärerna med liv.

War Horse

En tam, långsam, lång och utdragen historia om en pojke och hans häst. Utspelas under första världskriget. Ska väl vara en familjefilm men blir tyvärr aldrig riktigt intressant. Många förutsägbara scener. Detta är långt ifrån vad Spielberg kan prestera när han är som bäst. Snyggt gjord givetvis men det är också allt. 

Captain America: The First Avenger

Långdragen men bitvis underhållande serietidningsaction som utspelas under andra världskriget. USA:s forskare framställer serum som kan göra supersoldater av mesar. En mes med rätt inställning testas och blir Captain America. Ställs mot tyskarnas främsta geni  på området och sedan avlöser striderna varandra. Tyskarna visar sig ha både avancerade vapen och maskiner samt jättelika fabriker för att framställa dem, trots att landet vid den tidpunkten knappt kunde få fram råvaror nog för att försörja reguljär produktion. Helt osannnolikt med andra ord. 

Piranha

Jordbävning skapar spricka i botten av en insjö i Arizona och släpper ut förhistoriska pirayor som genast börjar festa på människor. Ortens sheriff och hennes kollegor får en svår uppgift när de sätts att bekämpa fiskarna och rädda utsatta människor. Det är påsklov och sjön är full av båtburna vilt festande skolungdomar/studenter. Många blinkningar till Spielbergs klassiska film Hajen förekommer. Tydligast i inledningen där Richard Dreyfuss spelar en äldre fiskare som blir pirayornas första offer. Dreyfuss hade en av huvudrollerna i Hajen. 

Lake Placid

Humor-skräck om gigantisk krokodil som terroriserar människor vid enslig insjö i Maine, USA.  Många roliga replikskiften. Expert från museum, excentrisk miljonär samt lokala lantis-poliser försöker utreda, fånga och eventuellt döda besten.

Naturligtvis är det Steven Spielbergs klassiska thriller Hajen som är inspirationskälla och den film man i viss mån driver med. Övrigt som används är karaktärernas skiftande personligheter och bakgrund som skapar motsättningar och (o)avsiktlig humor. 

Kiss of the Dragon

Kinesisk polisman kommer till Paris för att bidra till en utredning men blir falskeligen misstänkt för mord och jagad av de verkliga mördarna – korrupta poliser.  Enda vittnet till kinesens oskuld är en amerikansk prostituerad som dock befinner sig under utpressning från de korrupta polisernas ledare.  En mängd osannolika slagsmål och skottlossningar följer medan handlingen ryms på baksidan av en tändsticksask.

Alla situationer löses med fysiskt våld och/eller skottlossning. En mycket meningslös film som det känns värdelöst att slösa tid på att se. 

Shooter

Komplott-thriller som påminner om 1970-talets många paranoia-filmer utan att riktigt hitta samma kallsvettiga nerv i berättandet som i dåtidens bästa alster. Kompetent gjord rent tekniskt. 

Intrigen går ut på att några ljusskygga underättelse-män anlitar en f d elitsoldat och prickskytt som ges i uppdrag att planera ett fejkat attentat mot presidenten för att utröna hur ett verkligt attentat skulle kunna gå till så att det kan stoppas.
Istället blir (förstås) elitsoldaten anklagad för det attentat som ändå utförs och sedan jagad av alla slags poliser och underättelseagenter.
Elitsoldaten måste ta reda på vem som egentligen sköt och vilka som ligger bakom innan dessa hinner tysta honom.

Han söker skydd och hjälp hos flickvännen till sin  avlidne soldatkollega.
En yngre FBI-agent börjar på sitt håll misstänka en konspiration och gör egna efterforskningar som inte faller i god jord hos hans överordnade.

Kennedy-mordet med tillhörande konspirationsteorier finns tydligt med i bakgrunden som jämförelse och inspiration.
Diverse militärer, legosoldater och korrupta politiker är inblandade. Drivkraften är som så ofta i dessa berättelser personlig girighet. 

Till skillnad från i 1970-talets dystra filmer där slutet ofta medförde att ingenting egentligen blev avgjort till det bättre utan snarare begravt i byråkratin, segrar den ”goda” sidan i denna skildring. Om det nu går att tala om goda respektive onda sidor av statligt bemyndigad våldsutövning. 

Fortress of War [Brestskaya krepost] (2010)

En välgjord och påkostad rysk film om en händelse under de första dagarna av den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941.

Den gamla fästningen i  staden Brest hade erövrats av tyskarna 1939 under kriget mot Polen. Senare hamnade fästningen inom den del av Polen som tillföll Sovjetunionen när Polen delades i enlighet med den pakt som då gällde mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Brest blev då en gränsstad mellan Sovjetunionens och Tysklands delar av Polen.

När den tyska invasionen av Sovjetunionen förbereddes 1941 måste de tyska befälhavarna planera för att erövra fästningen på nytt då den låg i de anfallande truppernas väg och skyddade övergången av floden Bug och järnvägslinjen mellan Warsawa och Moskva.

Fästningens garnison bestod vid tidpunkten av en blandad skara soldater – såväl reguljära trupper som  NKVD-förband. Dessutom befann sig sjukvårdspersonal och hundratals civilister (anhöriga till officerare och manskap) inom fästningens murar.

Den första dagens attack och bombardemang från tyskt artilleri och flyg överraskade försvararna fullständigt och orsakade panik,  stora förluster i döda och sårade samt omfattande materiella skador på byggnadsverken.

Försöken att därefter rensa fästningen på kvarvarande försvarare genom infanteriattacker visade sig dock bli oväntat kostsamma för tyskarna.

Det sovjetiska motståndet var kraftfullt och envist trots brist på allt från ammunition till mat och framförallt dricksvatten.  Försvararna var utspridda i grupper i olika byggnader som blev till stödjepunkter där de förskansade sig och lyckades avslå upprepade attacker.

I midsommarhettan betydde bristen på vatten och mat att trupperna snabbt mattades och att sårade inte kunde ges tillräcklig vård.

Efter några dygns strider erbjöds försvararna att kapitulera men vägrade. Istället förberedde försvararna  samordnade utfall från de olika stödjepunkterna för att försöka bryta igenom den tyska omringningen och nå till de egna linjerna. Dessa utbrytningar misslyckades dock till priset av stora förluster.

Motståndet från de försvarsfästen inom fästningen som höll ut längst kunde inte brytas förrän kraftiga bomber fällts över byggnaderna och helt begravt alla som befann sig där under rasmassorna.

Filmen skildrar tämligen historiskt korrekt förloppet dag för dag med undantag för att alla tyska soldater framställs som blodtörstiga bestar medan de sovjetiska soldaterna överlag är någorlunda goda individer samt tappra soldater.
I det avseendet skiljer sig denna film föga ifrån otaliga amerikanska krigsskildringar. Fienden framställs i krigsfilmer som regel alltid som ond, anonym och utan försonande drag medan de egna soldaterna visserligen strider och dödar med samma frenesi men ändå framställs som individer.

I centrum för handlingen återfinns en ung pojke som tjänstgör i ett av förbandens musikkår. Genom hans ögon skildras stora delar händelseförloppet. Det blir därigenom lätt att som åskådare identifiera sig med de sovjetiska försvararnas desperata kamp och med deras lidande. 

World Invasion: Battle Los Angeles

En tämligen klichébetonad sci-fi/action-film om en pluton marinkårssoldater som tar sig an utomjordiska varelser i strid på Los Angeles gator. 

Känns som en nedskalad version av Independence Day. Eller som en reklamfilm för att rekrytera till marinkåren.

Påstås vara inspirerad av en verklig händelse under andra världskriget då artillerield ska ha avlossats mot vad man trodde var en invasion av utomjordiska varelser.

När jag såg filmen kom jag närmast att tänka på Orson Welles berömda radioteaterföreställning från 1930-talet: War of the Worlds.

Filmmakarnas uttalade ambition är att skildra krig som i en krigsfilm trots att slaget utkämpas mot utomjordiska varelser. 

Contagion

En film om smittspridning. Påminner om thrillern Outbreak som kom på 1990-talet. Contagion, regisserad av Steven Soderbergh ger dock ett mer seriöst intryck än Outbreak. Förloppet som skildras registreras sakligt utan speciellt många melodramatiska övertoner som annars förstört mången god film.

Icke desto mindre är frågan om nya dödliga virus och epidemier skrämmande nog utan att det kräver några överdrifter i berättandet. Det är faktiskt så att Soderberghs nedtonade berättande närmast förstärker känslan av vanmakt inför det som sker. Människor smittas, blir sjuka och dör. Det är plågsamt att betrakta och skildras så realistiskt att jag redan under filmens gång börjar undra om de lätta symptom på förkylning jag märker kanske egentligen är en släng av ett nytt dödligt virus från kycklingen jag åt till middag.

En annan aspekt som skildras mycket väl är naturens brutala urvalsmekanism som gör att vissa blir dödligt sjuka, andra lätt sjuka och vissa klarar sig helt då de är naturligt immuna.  Vilken lott har man själv dragit i detta lotteri? Omöjligt att veta förrän ett nytt muterat virus uppträder.

Source Code

Redan ”död” soldats sista rester av medvetande används i militärt experiment som handlar om att han genom att återuppleva  ett bombattentatsoffers sista minnen ska identifiera en terrorist för att ytterligare attentat ska kunna förhindras. Det hela utvecklas till en hjälteberättelse där soldaten går utanför ramarna för sitt uppdrag och inte bara hittar bomben utan även stoppar och griper terroristen så att tåget kan räddas och de som borde dött istället kan fortsätta sina liv lyckligt ovetande om den katastrof de skulle fallit offer för. Verkligheten växlar in på ett annat spår och livet rullar vidare. Fin saga. Spännande, sentimentalt och gripande på typiskt amerikanskt vis.

Tidsresor och parallella universum är något filmkonsten lekt med sedan den först uppstod. Den  ständiga framåtrörelsen i film kan användas för att leka med tid. Klipp och berättarteknik kan användas till att förflytta åskådaren ögonblickligen i både tid och rum. 

Ett av filmhistoriens mest berömda tidshopp i en film inträffar i Stanley Kubricks 2001 - ett rymdäventyr.

Source Code påminner om den berömda franska  kortfilmen Terassen  även om den senare bland annat har ett helt annat slut. Det gemensamma är förhoppningen att kunna resa i tiden samt påverka händelser genom  att använda det mänskliga minnet. 

Gran Torino

Clint Eastwood tar farväl av sin skådespelarbana genom att dö på vita duken. Symboliskt, dock. Hans rollfigur är en vresig gubbe som nyss blivit änkling och har svårt att finna ro i tillvaron. Gubben – som är veteran från Korea-kriget - gillar inte de asiatiska grannar som flyttat in. När grabben i granngården försöker stjäla hans veteranbil leder det dock till att gubben tvingas börja bry sig om sina grannar och så småningom uppstår viss ömsesidig sympati. Sedan visar det sig att grannarna har problem med ett våldsamt ungdomsgäng vilket gör gubben ilsken. Han bestämmer sig för att sätta stopp för det på sitt eget sätt.

En typisk Eastwood-film. Moralen är gammaldags men ändå vettig. Lösningen på problemen inte så våldsam som tidigare i Eastwoods filmer. Ett värdigt slut på en lång skådespelarkarriär. Underhållande och rolig film  – för den som har humor. En western i modern förortsmiljö. 

Rise of the Planet of the Apes

Ännu ett försök att nystarta serien om apornas planet. Efter Tim Burtons fiasko med nyversionen av Planet of the Apes görs nu ett försök av en annan regissör. Lyckas sådär. Det är snygga effekter men historien om en chimpans som utvecklar intelligens tack vare en forskares experiment lyckas aldrig engagera mig. Det är sentimentalt och sedan lite spännande och därefter tvärt slut. 

Ordet (1955)

"Det är svårt att i korthet formulera något nytt", skrev DN:s Mauritz Edström en gång på sjuttiotalet om Carl Theodor Dreyers (1889-1968) film Ordet från 1955 och det kan jag helhjärtat hålla med om. Speciellt när jag som recensent sett filmen för första och enda gången för flera år sedan och endast har minnet att lita till. Tursamt nog drabbade Ordet mig så starkt vid detta första möte att intrycken inte mattats alltför mycket.

Danske regissören Dreyer började sin utdragna karriär under stumfilmsepoken och åstadkom redan på 1920-talet framstående verk med flera av de stilgrepp som med tiden allt tydligare kom att bli hans signum: långa tagningar, långsamt tempo, sparsmakade dekorer och avskalade bilder. Med dessa grepp ville Dreyer främja personerna och lyfta fram själsskildringarna. Bland Dreyers tidiga filmer brukar ofta Jeanne D’Arc/ En kvinnas martyrium (1927) nämnas som en av de främsta. Människor som likt Jeanne D’Arc förtrycks men ändå vågar leva och dö för sin övertygelse är också centrala figurer i flera av Dreyers senare filmer.

Ordet är en filmatisering av en pjäs av den danske prästen, författaren och motståndsmannen Kaj Munk, som 1944 avrättades av nazisterna under den tyska ockupationen av Danmark.

Handlingen i Ordet kretsar kring tre bröder och deras liv tillsammans på landsbygden. Den förste brodern - Mikkel - är gift med Inger som väntar deras tredje barn. Den andre brodern - Anders - är kär i skräddaren Petters dotter och vill gifta sig med henne. Den tredje brodern - Johannes - har förläst sig på Kierkegaard och anses helt ha förlorat förståndet. Filmen berättar också genom bröderna om kristen tro, och om olika förhållningssätt till tron. Mikkel har helt förnekat sin tro medan Anders tro inte är tillräckligt övertygande för att den fundamentalistiska skräddaren och predikanten Petter ska ge honom tillåtelse att gifta sig med hans dotter. Johannes, slutligen, tror sig vara Jesus och har en stark, passionerad och okomplicerad tro. När motsättningen mellan Anders och Petter leder till att skräddaren önskar att Mikkels hustru må dö i barnsäng för att bröderna alla ska lära en läxa, sätts deras tro eller brist på densamma på prov...

Diktatorn (1940)

Diktatorn (1940) är i mitt tycke Charles Chaplins (1889-1977) konstnärliga höjdpunkt och en självklar klassiker. Det är helt rättvist att den finns med bland de tio filmerna i toppen av listan. Diktatorn är en komisk och satirisk taskspark riktad mot Adolf Hitler när denne befann sig nära höjden av sin makt och innan de fasansfulla följderna av nazismens skräckvälde till fullo hade hunnit avslöjas för omvärlden.

Diktatorn är en av ytterst få filmer som helt respektlöst tar sig friheten att driva med en då levande ledare för en annan nation och en film som idag förmodligen skulle ha svårt att bli inspelad och än mindre distribuerad. Chaplin hade den unika friheten att han helt kunde finansiera inspelningen ur egen ficka.

Inspelningsarbetet påbörjades 1938, och kom att bli en långdragen process, då Chaplin skrev om sitt manus under arbetets gång. Slutscenerna vållade särskilt mycket bekymmer, och även andra delar av filmen gjordes om flera gånger. Ibland fick detta till följd att redan rivna kulisser måste byggas upp på nytt för att vissa scener skulle kunna tas om samt nya läggas till. Denna tålamodsprövande och kostnadskrävande kreativa möda födde tillslut en klassisk film.

Diktatorn utspelas i det fiktiva riket Tomanien, och berättelsen tar sin början i första världskrigets skyttegravar. Den lille judiske barberaren, spelad av Chaplin, är en enkel inkallad soldat i Tomaniens armé, som av en slump kommer att rädda en adlig officer undan fienden efter en vådlig flygfärd som slutar i en kraschlandning. Barberaren förlorar minnet och blir inlagd på sjukhus.

Under tiden sveper förändringens vindar genom Tomanien, som sedan det förlorat kriget slungas in i en tid av depression och oro. Partiet dubbelkorsarna, under sin mustaschprydde ledare Adenoid Hynkel, spelad av Chaplin, tar så småningom makten och förvandlar Tomanien till en diktatur. Hynkels stormtrupper förföljer och trakasserar alltmer våldsamt landets judiska befolkning. När barberaren skrivs ut från sjukhuset och kommer hem för att öppna sin salong, är han ovetande om de nya “lagar” som gäller för judarna. Tämligen omgående efter hemkomsten konfronteras barberaren dock med förtryckarna, men vägrar att underkasta sig utan strid. Det kostar honom nästan livet men i sista stund räddas barberaren från att lynchas då befälhavaren över stormtrupperna visar sig vara officeren han räddat under kriget. Officerens ingripande leder till att barberaren återfår minnet. Till barberarens hjälp skyndar också en ung kvinna, Hannah, spelad av Paulette Goddard. Tillsammans bjuder de förtrycket motstånd när tillfälle ges. Berättelsen om barberaren varvas med skildringen av diktatorn Hynkels vardag i palatset, där han rastlöst smider planer, delar ut order, diskuterar med sina ministrar och rådgivare, samt tar emot diktatorskollegan Benzino Napaloni för överläggningar om invasionen av grannlandet Osterlich.

I Diktatorn finns många minnesvärda, klassiska scener och dialoger. Den kanske mest kända scenen är förmodligen Hynkels självbelåtna och lekfulla bollande med världen i form av en till jordglob maskerad ballong. Scenen är inte bara ett skickligt koreograferat komiskt och akrobatiskt nummer med en ton av allvar, utan den fångar även ett skeende, en förutsägelse av det som komma skulle. Idag tjänar den som en påminnelse om den hybris som alltid utmärker aspiranter på enväldigt världsherravälde: det slutar i apokalyps. Det är fullkomligt briljant satir.

Min personliga favorit är scenerna som skildrar det alltmer upptrappade prestigemötet mellan Hynkel och diktatorskollegan Napaloni (en illa dold karikatyr av fascistdiktatorn i Italien Benito Mussolini), som utmynnar i ett hetsigt, och vansinnigt roligt, ord- och matkrig på sandlådenivå. Chaplin använder sig även skickligt av den slående likheten mellan barberaren och Hynkel för att göra ironiska jämförelser och andra iakktagelser. Diktatorn Hynkel framställs som en rastlös människa som hastar mellan olika projekt och känslolägen, men som varken förmår avsluta något eller har kunskapen som krävs för att styra landet. Exempelvis förmår Hynkel inte att underteckna ett brev då det inte finns en fungerande penna till hands på skrivbordet. Därför beslutar han efter ett raseriutbrott att inte skicka det. Barberaren framställs som en lugn, kompetent och yrkesskicklig person, som gör det han kan bäst. I en scen arbetar han exempelvis med att raka en kund i takt med Brahms ungerska dans nr 5, och utför varje moment exakt efter musikens rytm vilket visar hans skicklighet med rakkniven.

I slutet får även de stora fysiska likheterna herrarna emellan avgörande betydelse för handlingen när den civilklädde Hynkel misstas för den från koncentrationsläger förrymde barberaren och arresteras. Medan barberaren i sin tur ställs att tala inför Hynkels arméer som just invanderat grannlandet Osterlich och därmed krossat Hannahs och de andra judiska flyktingarnas dröm om ett liv i fred och frihet undan förtrycket i Tomanien. Barberarens tal till trupperna övergår i ett tal till hela mänskligheten och slutligen talar han direkt till Hannah och ber henne att fortsätta hoppas, då de mörka molnen kommer att skingras och en ny ljusare, fredligare framtid väntar på att bryta fram.

Tonen i filmen övergår långsamt från öppningens typiska, stumma Chaplin-slapstick till alltmer allvar, men utan att berättelsen faller sönder på vägen. Istället leds åskådaren skickligt fram till det avslutande pacifistiska talet, vars humanistiska patos må ha haft liten inverkan på skeendet i samtiden men som med åren har antagit en tidlös kvalitet vilken bidrar till att göra Diktatorn ständigt aktuell. I en förvisso alltmer demokratisk värld är det nyttigt att påminnas om diktatorer och med humorns och satirens hjälp söka avslöja deras förrädiska locktoner.

Once Around (1991)

Once Around (1991)

Regi Lasse Hallström

Manus Malia Scotch Marmo

Medverkande Richard Dreyfuss, Laura San Giacomo, Holly Hunter, Gena Rowlands, Danny Aiello, Roxanne Hart

Historien om den tätt sammanhållna familjen Bellas möte med miljonären och försäljaren Sam, är en plågsam och komisk berättelse som inte ger åskådaren utrymme att alltid förstå vad som driver och ligger bakom karaktärernas agerande. Det hela börjar med skildringen av familjen Bellas yngsta dotters bröllop, där den äldre fortfararande ogifta dottern Renata (Holly Hunter) inser att den pojkvän hon satsat så mycket på inte är intresserad av att gifta sig och att han egentligen inte är något att ha, varför förhållandet spricker och Renata söker tröst hos sina föräldrar innan hon beslutar att börja sälja time-share lägenheter i Karibien. Under utbildningen träffar hon den framgångsrike säljaren Sam (Richard Dreyfuss) och de blir tämligen omgående passionerat förälskade. Väl hemma är familjen till en början mycket smickrade av Sams presenter, hans givmildhet, charm och goda humör. Snart blir dock påfrestníngarna större - då Sam stjäl allt för stort utrymme och ständigt skämtar och driver med dem alla. Hans högljudda, intensiva och impulsiva sätt blir tillslut för mycket för familjen Bella. Och speciellt för dess överhuvud Joe (Danny Aiello), som beslutar att portförbjuda Sam från familjen - något som gör att han och familjen temporärt mister sin dotter eftersom hon tar sin makes parti. Familjen hotar att spricka för gott, men när Sam får en hjärtattack förändras allt. Gamla stridigheter sopas undan och Sam firar en sista jul med sin familj. Lasse Hallström bjuder på en rolig, absurd och gripande film som ibland pendlar till det tragiska, och som inte ger klara skäl för Sams beteende eller varför familjen Bellas sammanhållning påverkas så starkt av honom. I många stycken en mystisk och osammanhängande berättelse där mycket stannar vid antydningar och i skuggan av kamerans avslöjande ljus. Sams bakgrund avslöjas aldrig fullt ut; är han den han utger sig för att vara? Skådespelarna gör överlag starka insatser - främst dock Dreyfuss, Hunter, Aiello och givetvis Gena Rowlands (som modern i familjen Bella). Dyker denna idag sorgligen bortglömda film upp någonstans nära dig, så ta chansen att se den. Du kommer inte att ångra dig.

Moderna tider (1936)

Moderna tider (1936)

Regi Charles Chaplin

Manus  Charles Chaplin

Medverkande 

Charles Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Al Ernest Garcia, Richard Alexander, Cecil Reynolds, Mira McKinney, Murdock MacQuarrie, Wilfred Lucas, Edward LeSaint, Fred Malatesta

Charles Spencer "Charlie" Chaplin (1889-1977) tillhör 1900-talets största såväl framför som bakom kameran i kraft av sina många skilda talanger, och i Moderna tider (1936) bevisas detta med all önskvärd tydlighet. Han var förutom skådespelare även regissör, producent, manusförfattare och kompositör i sina långfilmer. Dessutom finansierade han dem själv och hade därmed en stor konstnärlig frihet som varit och är få filmskapare förunnat.

I Moderna tider skildras en enkel fabriksarbetares äventyr i industrisamhällets kapitalistiska ekorrhjul under depressionens 1930-tal med sedvanligt stort utrymme för Chaplins genialiska visuella och fysiska humor.

Fabriksarbetaren, spelad av Chaplin själv, utför i filmens början monotont slit vid ett löpande band och utsätts för allt högre prestationskrav från arbetsledningen tills han slutligen löper amok och hamnar på (mental)sjukhus. Därifrån kommer han senare ut med uppmaning att ta det lugnt och undvika oro, men lyckas istället nästan genast bli oskyldigt fängslad som misstänkt ledare för ett våldsamt upplopp. I fängelset förhindrar han tursamt ett flyktförsök och belönas med en mer hemtrevlig cell. När han mot sin vilja friges från fängelset och den jämförelsevis trygga tillvaron där, stöter han ihop med en ung föräldralös kvinna (Paulette Goddard) som lever på gatan sedan hon rymt undan myndigheternas omhändertagande, och tillsammans upplever paret både framgångar och bakslag i sina försök att fånga lyckan...

Moderna tider är till största delen en stumfilm och bygger på visuellt berättande med inklippta textskyltar. I den mån något tal hörs är det ofta förmedlat genom andra medier såsom radio, grammofon eller tv. Bilderna förmedlar inte bara Chaplins geniala fysiska humor utan även andra visuella skämt. I början liknas exempelvis massan av arbetare på väg till fabrikerna vid en skock bräkande får. Senare framstår drömmen om det ljuva familjelivet i ett egna hem genom bitsk satir som en överdriven, ouppnåelig utopisk fantasi. Det är givetvis den fysiska humorn som överväger och nästan varje scen i filmen är en komisk pärla. Några exempel är farbriksarbetarens inledande sammanbrott med skiftnycklar och oljekanna, fängelselunchen med det insmugglade "näs-pudret" samt scenerna i varuhuset under arbetarens tillfälliga påhugg som nattvakt. Filmen är dock inte bara rolig.

Chaplins syn på det moderna samhället och "jakten på lyckan" (den amerikanska drömmen?) framstår i filmen som ganska svart. Klasskillnaderna är enorma. Arbetarna är ständigt kontrollerade, övervakade och disciplinerade. De utsätts för företagsledningens experimentella metoder för att öka effektiviteten i arbetet i form av en automatisk matningsmaskin som ska minska behovet av lunchpaus. När arbetaren protesterar mot de ständigt ökande kraven genom att bryta samman, hamnar han i sjukvården där hans beteende korrigeras så att han kan återgå i arbete. Ingen plats ges åt avvikare. Arbetarnas protester och krav bemöts med polisinsatser. Den föräldralösa flickan tvingas fly från ungdomsvårdens auktoritära makt för att behålla sin frihet. Hon blir efterlyst för lösdriveri. För att överleva tvingas hon till en början att stjäla. Arbetaren vill till en början inget hellre än att fly bort från otryggheten i friheten tillbaka till fängelsecellen. Lyckan tycks ofta befinna sig utom räckhåll för dem som befinner sig på samhällets botten, oavsett hur de kämpar för att nå den.

Chaplin fastnar dock inte i svärtan utan i filmen framträder även hans människokärlek och hoppfullhet i de återkommande uppmaningarna från arbetaren till flickan att de inte får ge upp, de måste fortsätta kämpa, eftersom det lyckliga livet måste vara en möjlighet också för dem. I filmens slutscen ses också följdriktigt paret arm i arm, tappert leende på marsch mot framtiden och den hägrande lyckan.

Körkarlen (1921)

Körkarlen (1921)

Regi Victor Sjöström

Manus  Victor Sjöström

Medverkande Victor Sjöström, Hilda Borgström, Tore Svennberg, Astrid Holm, Concordia Selander, Lisa Lundholm, Tor Weijden, Einar Axelsson, Olof Ås, Nils Ahrén, Simon Lindstrand, Nils Elffors

Innan jag såg Victor Sjöströms (1879-1960) Körkarlen från 1921 för första gången, i tintad och renoverad version med nyskriven musik framförd av en levande orkester, hade jag länge haft min uppfattning om stumfilmer klar: något mossigare gives inte på denna jord. Ack så fel jag haft!

Körkarlen spelades in mot slutet av den period i den svenska filmens historia som brukar beskrivas som dess storhetstid - den senare delen av 1910-talet och de första åren på 1920-talet. Förutom Sjöström räknas kanske framförallt Mauritz Stiller in bland de stora regissörerna under denna period. Både Sjöström och Stiller prövade senare även lyckan i Hollywood med högst varierande framgång.

Handlingen i Körkarlen utspelas i den samtida slummen. Den djupt alkoholiserade och lungsjuka David Holm dricker som vanligt ihop med sina dryckesbröder på nyårsafton medan de berättar för varandra om den legend som säger att om en stor syndare dör vid tolvslaget får han till uppgift att under ett år överta körkarlens arbete, som består i att med häst och vagn resa runt och samla in de dödas själar. När klockan slagit midnatt är David död. Under arbetets gång får David tillfälle att återse sina gamla synder och dem han skadat genom sitt leverne - främst hustrun och barnen. Givetvis, eftersom berättelsen också är en sedelärande nykterhetspamflett, väcks Davids samvete till liv och en önskan att ställa tillrätta infinner sig gradvis som en följd av eftertankens kranka blekhet.

Körkarlen var Sjöströms tredje försök att filmatisera Selma Lagerlöfs böcker och är utan tvekan det allra mest lyckade. De tidigare filmerna hade skänkt Sjöström författarinnans närmast obegränsade förtroende att filmatisera hennes berättelser. Icke desto mindre utgjorde Körkarlens invecklade berättarstruktur och dess tematiska inslag av spökerier med övergångar och sammansmältning mellan den verkliga världen och andevärlden, en stor inspelningsteknisk utmaning. Victor Sjöström var dock gott rustad att ta sig an detta genom sin egen begåvning och skicklighet som såväl regissör som skådespelare och han hade även god hjälp av övriga medverkande både bakom och framför kameran. För fotot och de många avancerade fototekniska effekterna, som dock aldrig blir till självändamål i Körkarlen, svarade Sjöströms trogne fotograf Julius Jaenzon. Bland skådespelarna bidrog förutom Sjöström själv i huvudrollen, även Hilda Borgström som hustrun och Astrid Holm som slumsystern med mästerliga prestationer.

Välkommen!

Välkommen till Tankar i text.

Fokus för denna blogg är film och andra mediefenomen. Texterna skrivs ur ett personligt perspektiv med utgångspunkt i de kunskaper jag besitter som kulturvetare.

Detta är min första blogg på svenska och den första där jag endast rör mig inom ett avgränsat ämnesområde.
Jag kommer därför att pröva mig fram i fråga om texternas innehåll, form och längd.

Min förhoppning är att du som läsare ska kunna hitta något av värde i de texter jag publicerar.

I uppstartsfasen kommer uppdateringar att ske sporadiskt men planen är att så småningom komma igång med regelbundna uppdateringar cirka  2-3 gånger per vecka.