Ordet (1955)

"Det är svårt att i korthet formulera något nytt", skrev DN:s Mauritz Edström en gång på sjuttiotalet om Carl Theodor Dreyers (1889-1968) film Ordet från 1955 och det kan jag helhjärtat hålla med om. Speciellt när jag som recensent sett filmen för första och enda gången för flera år sedan och endast har minnet att lita till. Tursamt nog drabbade Ordet mig så starkt vid detta första möte att intrycken inte mattats alltför mycket.

Danske regissören Dreyer började sin utdragna karriär under stumfilmsepoken och åstadkom redan på 1920-talet framstående verk med flera av de stilgrepp som med tiden allt tydligare kom att bli hans signum: långa tagningar, långsamt tempo, sparsmakade dekorer och avskalade bilder. Med dessa grepp ville Dreyer främja personerna och lyfta fram själsskildringarna. Bland Dreyers tidiga filmer brukar ofta Jeanne D’Arc/ En kvinnas martyrium (1927) nämnas som en av de främsta. Människor som likt Jeanne D’Arc förtrycks men ändå vågar leva och dö för sin övertygelse är också centrala figurer i flera av Dreyers senare filmer.

Ordet är en filmatisering av en pjäs av den danske prästen, författaren och motståndsmannen Kaj Munk, som 1944 avrättades av nazisterna under den tyska ockupationen av Danmark.

Handlingen i Ordet kretsar kring tre bröder och deras liv tillsammans på landsbygden. Den förste brodern - Mikkel - är gift med Inger som väntar deras tredje barn. Den andre brodern - Anders - är kär i skräddaren Petters dotter och vill gifta sig med henne. Den tredje brodern - Johannes - har förläst sig på Kierkegaard och anses helt ha förlorat förståndet. Filmen berättar också genom bröderna om kristen tro, och om olika förhållningssätt till tron. Mikkel har helt förnekat sin tro medan Anders tro inte är tillräckligt övertygande för att den fundamentalistiska skräddaren och predikanten Petter ska ge honom tillåtelse att gifta sig med hans dotter. Johannes, slutligen, tror sig vara Jesus och har en stark, passionerad och okomplicerad tro. När motsättningen mellan Anders och Petter leder till att skräddaren önskar att Mikkels hustru må dö i barnsäng för att bröderna alla ska lära en läxa, sätts deras tro eller brist på densamma på prov...

Diktatorn (1940)

Diktatorn (1940) är i mitt tycke Charles Chaplins (1889-1977) konstnärliga höjdpunkt och en självklar klassiker. Det är helt rättvist att den finns med bland de tio filmerna i toppen av listan. Diktatorn är en komisk och satirisk taskspark riktad mot Adolf Hitler när denne befann sig nära höjden av sin makt och innan de fasansfulla följderna av nazismens skräckvälde till fullo hade hunnit avslöjas för omvärlden.

Diktatorn är en av ytterst få filmer som helt respektlöst tar sig friheten att driva med en då levande ledare för en annan nation och en film som idag förmodligen skulle ha svårt att bli inspelad och än mindre distribuerad. Chaplin hade den unika friheten att han helt kunde finansiera inspelningen ur egen ficka.

Inspelningsarbetet påbörjades 1938, och kom att bli en långdragen process, då Chaplin skrev om sitt manus under arbetets gång. Slutscenerna vållade särskilt mycket bekymmer, och även andra delar av filmen gjordes om flera gånger. Ibland fick detta till följd att redan rivna kulisser måste byggas upp på nytt för att vissa scener skulle kunna tas om samt nya läggas till. Denna tålamodsprövande och kostnadskrävande kreativa möda födde tillslut en klassisk film.

Diktatorn utspelas i det fiktiva riket Tomanien, och berättelsen tar sin början i första världskrigets skyttegravar. Den lille judiske barberaren, spelad av Chaplin, är en enkel inkallad soldat i Tomaniens armé, som av en slump kommer att rädda en adlig officer undan fienden efter en vådlig flygfärd som slutar i en kraschlandning. Barberaren förlorar minnet och blir inlagd på sjukhus.

Under tiden sveper förändringens vindar genom Tomanien, som sedan det förlorat kriget slungas in i en tid av depression och oro. Partiet dubbelkorsarna, under sin mustaschprydde ledare Adenoid Hynkel, spelad av Chaplin, tar så småningom makten och förvandlar Tomanien till en diktatur. Hynkels stormtrupper förföljer och trakasserar alltmer våldsamt landets judiska befolkning. När barberaren skrivs ut från sjukhuset och kommer hem för att öppna sin salong, är han ovetande om de nya “lagar” som gäller för judarna. Tämligen omgående efter hemkomsten konfronteras barberaren dock med förtryckarna, men vägrar att underkasta sig utan strid. Det kostar honom nästan livet men i sista stund räddas barberaren från att lynchas då befälhavaren över stormtrupperna visar sig vara officeren han räddat under kriget. Officerens ingripande leder till att barberaren återfår minnet. Till barberarens hjälp skyndar också en ung kvinna, Hannah, spelad av Paulette Goddard. Tillsammans bjuder de förtrycket motstånd när tillfälle ges. Berättelsen om barberaren varvas med skildringen av diktatorn Hynkels vardag i palatset, där han rastlöst smider planer, delar ut order, diskuterar med sina ministrar och rådgivare, samt tar emot diktatorskollegan Benzino Napaloni för överläggningar om invasionen av grannlandet Osterlich.

I Diktatorn finns många minnesvärda, klassiska scener och dialoger. Den kanske mest kända scenen är förmodligen Hynkels självbelåtna och lekfulla bollande med världen i form av en till jordglob maskerad ballong. Scenen är inte bara ett skickligt koreograferat komiskt och akrobatiskt nummer med en ton av allvar, utan den fångar även ett skeende, en förutsägelse av det som komma skulle. Idag tjänar den som en påminnelse om den hybris som alltid utmärker aspiranter på enväldigt världsherravälde: det slutar i apokalyps. Det är fullkomligt briljant satir.

Min personliga favorit är scenerna som skildrar det alltmer upptrappade prestigemötet mellan Hynkel och diktatorskollegan Napaloni (en illa dold karikatyr av fascistdiktatorn i Italien Benito Mussolini), som utmynnar i ett hetsigt, och vansinnigt roligt, ord- och matkrig på sandlådenivå. Chaplin använder sig även skickligt av den slående likheten mellan barberaren och Hynkel för att göra ironiska jämförelser och andra iakktagelser. Diktatorn Hynkel framställs som en rastlös människa som hastar mellan olika projekt och känslolägen, men som varken förmår avsluta något eller har kunskapen som krävs för att styra landet. Exempelvis förmår Hynkel inte att underteckna ett brev då det inte finns en fungerande penna till hands på skrivbordet. Därför beslutar han efter ett raseriutbrott att inte skicka det. Barberaren framställs som en lugn, kompetent och yrkesskicklig person, som gör det han kan bäst. I en scen arbetar han exempelvis med att raka en kund i takt med Brahms ungerska dans nr 5, och utför varje moment exakt efter musikens rytm vilket visar hans skicklighet med rakkniven.

I slutet får även de stora fysiska likheterna herrarna emellan avgörande betydelse för handlingen när den civilklädde Hynkel misstas för den från koncentrationsläger förrymde barberaren och arresteras. Medan barberaren i sin tur ställs att tala inför Hynkels arméer som just invanderat grannlandet Osterlich och därmed krossat Hannahs och de andra judiska flyktingarnas dröm om ett liv i fred och frihet undan förtrycket i Tomanien. Barberarens tal till trupperna övergår i ett tal till hela mänskligheten och slutligen talar han direkt till Hannah och ber henne att fortsätta hoppas, då de mörka molnen kommer att skingras och en ny ljusare, fredligare framtid väntar på att bryta fram.

Tonen i filmen övergår långsamt från öppningens typiska, stumma Chaplin-slapstick till alltmer allvar, men utan att berättelsen faller sönder på vägen. Istället leds åskådaren skickligt fram till det avslutande pacifistiska talet, vars humanistiska patos må ha haft liten inverkan på skeendet i samtiden men som med åren har antagit en tidlös kvalitet vilken bidrar till att göra Diktatorn ständigt aktuell. I en förvisso alltmer demokratisk värld är det nyttigt att påminnas om diktatorer och med humorns och satirens hjälp söka avslöja deras förrädiska locktoner.

Once Around (1991)

Once Around (1991)

Regi Lasse Hallström

Manus Malia Scotch Marmo

Medverkande Richard Dreyfuss, Laura San Giacomo, Holly Hunter, Gena Rowlands, Danny Aiello, Roxanne Hart

Historien om den tätt sammanhållna familjen Bellas möte med miljonären och försäljaren Sam, är en plågsam och komisk berättelse som inte ger åskådaren utrymme att alltid förstå vad som driver och ligger bakom karaktärernas agerande. Det hela börjar med skildringen av familjen Bellas yngsta dotters bröllop, där den äldre fortfararande ogifta dottern Renata (Holly Hunter) inser att den pojkvän hon satsat så mycket på inte är intresserad av att gifta sig och att han egentligen inte är något att ha, varför förhållandet spricker och Renata söker tröst hos sina föräldrar innan hon beslutar att börja sälja time-share lägenheter i Karibien. Under utbildningen träffar hon den framgångsrike säljaren Sam (Richard Dreyfuss) och de blir tämligen omgående passionerat förälskade. Väl hemma är familjen till en början mycket smickrade av Sams presenter, hans givmildhet, charm och goda humör. Snart blir dock påfrestníngarna större - då Sam stjäl allt för stort utrymme och ständigt skämtar och driver med dem alla. Hans högljudda, intensiva och impulsiva sätt blir tillslut för mycket för familjen Bella. Och speciellt för dess överhuvud Joe (Danny Aiello), som beslutar att portförbjuda Sam från familjen - något som gör att han och familjen temporärt mister sin dotter eftersom hon tar sin makes parti. Familjen hotar att spricka för gott, men när Sam får en hjärtattack förändras allt. Gamla stridigheter sopas undan och Sam firar en sista jul med sin familj. Lasse Hallström bjuder på en rolig, absurd och gripande film som ibland pendlar till det tragiska, och som inte ger klara skäl för Sams beteende eller varför familjen Bellas sammanhållning påverkas så starkt av honom. I många stycken en mystisk och osammanhängande berättelse där mycket stannar vid antydningar och i skuggan av kamerans avslöjande ljus. Sams bakgrund avslöjas aldrig fullt ut; är han den han utger sig för att vara? Skådespelarna gör överlag starka insatser - främst dock Dreyfuss, Hunter, Aiello och givetvis Gena Rowlands (som modern i familjen Bella). Dyker denna idag sorgligen bortglömda film upp någonstans nära dig, så ta chansen att se den. Du kommer inte att ångra dig.

Moderna tider (1936)

Moderna tider (1936)

Regi Charles Chaplin

Manus  Charles Chaplin

Medverkande 

Charles Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Al Ernest Garcia, Richard Alexander, Cecil Reynolds, Mira McKinney, Murdock MacQuarrie, Wilfred Lucas, Edward LeSaint, Fred Malatesta

Charles Spencer "Charlie" Chaplin (1889-1977) tillhör 1900-talets största såväl framför som bakom kameran i kraft av sina många skilda talanger, och i Moderna tider (1936) bevisas detta med all önskvärd tydlighet. Han var förutom skådespelare även regissör, producent, manusförfattare och kompositör i sina långfilmer. Dessutom finansierade han dem själv och hade därmed en stor konstnärlig frihet som varit och är få filmskapare förunnat.

I Moderna tider skildras en enkel fabriksarbetares äventyr i industrisamhällets kapitalistiska ekorrhjul under depressionens 1930-tal med sedvanligt stort utrymme för Chaplins genialiska visuella och fysiska humor.

Fabriksarbetaren, spelad av Chaplin själv, utför i filmens början monotont slit vid ett löpande band och utsätts för allt högre prestationskrav från arbetsledningen tills han slutligen löper amok och hamnar på (mental)sjukhus. Därifrån kommer han senare ut med uppmaning att ta det lugnt och undvika oro, men lyckas istället nästan genast bli oskyldigt fängslad som misstänkt ledare för ett våldsamt upplopp. I fängelset förhindrar han tursamt ett flyktförsök och belönas med en mer hemtrevlig cell. När han mot sin vilja friges från fängelset och den jämförelsevis trygga tillvaron där, stöter han ihop med en ung föräldralös kvinna (Paulette Goddard) som lever på gatan sedan hon rymt undan myndigheternas omhändertagande, och tillsammans upplever paret både framgångar och bakslag i sina försök att fånga lyckan...

Moderna tider är till största delen en stumfilm och bygger på visuellt berättande med inklippta textskyltar. I den mån något tal hörs är det ofta förmedlat genom andra medier såsom radio, grammofon eller tv. Bilderna förmedlar inte bara Chaplins geniala fysiska humor utan även andra visuella skämt. I början liknas exempelvis massan av arbetare på väg till fabrikerna vid en skock bräkande får. Senare framstår drömmen om det ljuva familjelivet i ett egna hem genom bitsk satir som en överdriven, ouppnåelig utopisk fantasi. Det är givetvis den fysiska humorn som överväger och nästan varje scen i filmen är en komisk pärla. Några exempel är farbriksarbetarens inledande sammanbrott med skiftnycklar och oljekanna, fängelselunchen med det insmugglade "näs-pudret" samt scenerna i varuhuset under arbetarens tillfälliga påhugg som nattvakt. Filmen är dock inte bara rolig.

Chaplins syn på det moderna samhället och "jakten på lyckan" (den amerikanska drömmen?) framstår i filmen som ganska svart. Klasskillnaderna är enorma. Arbetarna är ständigt kontrollerade, övervakade och disciplinerade. De utsätts för företagsledningens experimentella metoder för att öka effektiviteten i arbetet i form av en automatisk matningsmaskin som ska minska behovet av lunchpaus. När arbetaren protesterar mot de ständigt ökande kraven genom att bryta samman, hamnar han i sjukvården där hans beteende korrigeras så att han kan återgå i arbete. Ingen plats ges åt avvikare. Arbetarnas protester och krav bemöts med polisinsatser. Den föräldralösa flickan tvingas fly från ungdomsvårdens auktoritära makt för att behålla sin frihet. Hon blir efterlyst för lösdriveri. För att överleva tvingas hon till en början att stjäla. Arbetaren vill till en början inget hellre än att fly bort från otryggheten i friheten tillbaka till fängelsecellen. Lyckan tycks ofta befinna sig utom räckhåll för dem som befinner sig på samhällets botten, oavsett hur de kämpar för att nå den.

Chaplin fastnar dock inte i svärtan utan i filmen framträder även hans människokärlek och hoppfullhet i de återkommande uppmaningarna från arbetaren till flickan att de inte får ge upp, de måste fortsätta kämpa, eftersom det lyckliga livet måste vara en möjlighet också för dem. I filmens slutscen ses också följdriktigt paret arm i arm, tappert leende på marsch mot framtiden och den hägrande lyckan.

Körkarlen (1921)

Körkarlen (1921)

Regi Victor Sjöström

Manus  Victor Sjöström

Medverkande Victor Sjöström, Hilda Borgström, Tore Svennberg, Astrid Holm, Concordia Selander, Lisa Lundholm, Tor Weijden, Einar Axelsson, Olof Ås, Nils Ahrén, Simon Lindstrand, Nils Elffors

Innan jag såg Victor Sjöströms (1879-1960) Körkarlen från 1921 för första gången, i tintad och renoverad version med nyskriven musik framförd av en levande orkester, hade jag länge haft min uppfattning om stumfilmer klar: något mossigare gives inte på denna jord. Ack så fel jag haft!

Körkarlen spelades in mot slutet av den period i den svenska filmens historia som brukar beskrivas som dess storhetstid - den senare delen av 1910-talet och de första åren på 1920-talet. Förutom Sjöström räknas kanske framförallt Mauritz Stiller in bland de stora regissörerna under denna period. Både Sjöström och Stiller prövade senare även lyckan i Hollywood med högst varierande framgång.

Handlingen i Körkarlen utspelas i den samtida slummen. Den djupt alkoholiserade och lungsjuka David Holm dricker som vanligt ihop med sina dryckesbröder på nyårsafton medan de berättar för varandra om den legend som säger att om en stor syndare dör vid tolvslaget får han till uppgift att under ett år överta körkarlens arbete, som består i att med häst och vagn resa runt och samla in de dödas själar. När klockan slagit midnatt är David död. Under arbetets gång får David tillfälle att återse sina gamla synder och dem han skadat genom sitt leverne - främst hustrun och barnen. Givetvis, eftersom berättelsen också är en sedelärande nykterhetspamflett, väcks Davids samvete till liv och en önskan att ställa tillrätta infinner sig gradvis som en följd av eftertankens kranka blekhet.

Körkarlen var Sjöströms tredje försök att filmatisera Selma Lagerlöfs böcker och är utan tvekan det allra mest lyckade. De tidigare filmerna hade skänkt Sjöström författarinnans närmast obegränsade förtroende att filmatisera hennes berättelser. Icke desto mindre utgjorde Körkarlens invecklade berättarstruktur och dess tematiska inslag av spökerier med övergångar och sammansmältning mellan den verkliga världen och andevärlden, en stor inspelningsteknisk utmaning. Victor Sjöström var dock gott rustad att ta sig an detta genom sin egen begåvning och skicklighet som såväl regissör som skådespelare och han hade även god hjälp av övriga medverkande både bakom och framför kameran. För fotot och de många avancerade fototekniska effekterna, som dock aldrig blir till självändamål i Körkarlen, svarade Sjöströms trogne fotograf Julius Jaenzon. Bland skådespelarna bidrog förutom Sjöström själv i huvudrollen, även Hilda Borgström som hustrun och Astrid Holm som slumsystern med mästerliga prestationer.

Välkommen!

Välkommen till Tankar i text.

Fokus för denna blogg är film och andra mediefenomen. Texterna skrivs ur ett personligt perspektiv med utgångspunkt i de kunskaper jag besitter som kulturvetare.

Detta är min första blogg på svenska och den första där jag endast rör mig inom ett avgränsat ämnesområde.
Jag kommer därför att pröva mig fram i fråga om texternas innehåll, form och längd.

Min förhoppning är att du som läsare ska kunna hitta något av värde i de texter jag publicerar.

I uppstartsfasen kommer uppdateringar att ske sporadiskt men planen är att så småningom komma igång med regelbundna uppdateringar cirka  2-3 gånger per vecka.