Moderna tider (1936)

Moderna tider (1936)

Regi Charles Chaplin

Manus  Charles Chaplin

Medverkande 

Charles Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Al Ernest Garcia, Richard Alexander, Cecil Reynolds, Mira McKinney, Murdock MacQuarrie, Wilfred Lucas, Edward LeSaint, Fred Malatesta

Charles Spencer "Charlie" Chaplin (1889-1977) tillhör 1900-talets största såväl framför som bakom kameran i kraft av sina många skilda talanger, och i Moderna tider (1936) bevisas detta med all önskvärd tydlighet. Han var förutom skådespelare även regissör, producent, manusförfattare och kompositör i sina långfilmer. Dessutom finansierade han dem själv och hade därmed en stor konstnärlig frihet som varit och är få filmskapare förunnat.

I Moderna tider skildras en enkel fabriksarbetares äventyr i industrisamhällets kapitalistiska ekorrhjul under depressionens 1930-tal med sedvanligt stort utrymme för Chaplins genialiska visuella och fysiska humor.

Fabriksarbetaren, spelad av Chaplin själv, utför i filmens början monotont slit vid ett löpande band och utsätts för allt högre prestationskrav från arbetsledningen tills han slutligen löper amok och hamnar på (mental)sjukhus. Därifrån kommer han senare ut med uppmaning att ta det lugnt och undvika oro, men lyckas istället nästan genast bli oskyldigt fängslad som misstänkt ledare för ett våldsamt upplopp. I fängelset förhindrar han tursamt ett flyktförsök och belönas med en mer hemtrevlig cell. När han mot sin vilja friges från fängelset och den jämförelsevis trygga tillvaron där, stöter han ihop med en ung föräldralös kvinna (Paulette Goddard) som lever på gatan sedan hon rymt undan myndigheternas omhändertagande, och tillsammans upplever paret både framgångar och bakslag i sina försök att fånga lyckan...

Moderna tider är till största delen en stumfilm och bygger på visuellt berättande med inklippta textskyltar. I den mån något tal hörs är det ofta förmedlat genom andra medier såsom radio, grammofon eller tv. Bilderna förmedlar inte bara Chaplins geniala fysiska humor utan även andra visuella skämt. I början liknas exempelvis massan av arbetare på väg till fabrikerna vid en skock bräkande får. Senare framstår drömmen om det ljuva familjelivet i ett egna hem genom bitsk satir som en överdriven, ouppnåelig utopisk fantasi. Det är givetvis den fysiska humorn som överväger och nästan varje scen i filmen är en komisk pärla. Några exempel är farbriksarbetarens inledande sammanbrott med skiftnycklar och oljekanna, fängelselunchen med det insmugglade "näs-pudret" samt scenerna i varuhuset under arbetarens tillfälliga påhugg som nattvakt. Filmen är dock inte bara rolig.

Chaplins syn på det moderna samhället och "jakten på lyckan" (den amerikanska drömmen?) framstår i filmen som ganska svart. Klasskillnaderna är enorma. Arbetarna är ständigt kontrollerade, övervakade och disciplinerade. De utsätts för företagsledningens experimentella metoder för att öka effektiviteten i arbetet i form av en automatisk matningsmaskin som ska minska behovet av lunchpaus. När arbetaren protesterar mot de ständigt ökande kraven genom att bryta samman, hamnar han i sjukvården där hans beteende korrigeras så att han kan återgå i arbete. Ingen plats ges åt avvikare. Arbetarnas protester och krav bemöts med polisinsatser. Den föräldralösa flickan tvingas fly från ungdomsvårdens auktoritära makt för att behålla sin frihet. Hon blir efterlyst för lösdriveri. För att överleva tvingas hon till en början att stjäla. Arbetaren vill till en början inget hellre än att fly bort från otryggheten i friheten tillbaka till fängelsecellen. Lyckan tycks ofta befinna sig utom räckhåll för dem som befinner sig på samhällets botten, oavsett hur de kämpar för att nå den.

Chaplin fastnar dock inte i svärtan utan i filmen framträder även hans människokärlek och hoppfullhet i de återkommande uppmaningarna från arbetaren till flickan att de inte får ge upp, de måste fortsätta kämpa, eftersom det lyckliga livet måste vara en möjlighet också för dem. I filmens slutscen ses också följdriktigt paret arm i arm, tappert leende på marsch mot framtiden och den hägrande lyckan.